Då var det dags

I tisdags var det sista dagen på Fettfabriken i Nol. Nycklar inlämnade, bil parkerad och övrig utrustning avbockad. Måste erkänna att det blev lite känslosamt under avskedsrundan. Den här flytten var ju inte ett snabbt beslut precis utan en riktigt långdragen process. Trots detta skulle man vilja trycka in ytterligare en lunch, ha tid för ytterligare ett snack, en kaffe, en pilsner, ett garv...

Taxin kommer 04:45 imorgon. Tiden har runnit ut. De viktigaste avskeden är gjorda, det känns bra.

Sitter med löjlig resfeber, konstigt vore det väl annars. Om 24 timmar börjar äventyret på riktigt, då landar planet i Kansas City. Kommer bli grymt spännande!

Sista resan på ett tag

Då har jag avverkat min sista jobbresa på ett tag. Vi har varit i Salzburg med laget och sponsorerna för match i Europa League. En fantastiskt vacker stad och supertrevligt resesällskap. Människor som lägger mycket tid och pengar för att stå upp för sitt lag. Nu åkte vi på storstryk så det stänkte men vi kommer alltid igen. 

Nu väntar en dag med P som skall avslutas med ett besök på Scandinavium. Vi ska se Musse och Mimmi tillsammans med min syster och hennes barn. Ska bli roligt att få lite kvalitetstid med dom bästa man har. 

Fick en present nere i Österrike av Annelie och Bengt på Team Sportia. Sissi, nu även på flaska

Flyttlasset är på väg

Så äntligen är våra saker på väg. I torsdags kom flyttgubbarna för att packa och när dom lämnade huset på kvällen var alla möbler inpackade som paket. På fredagens morgon kom containern och allt åkte iväg.
Det kändes mer än vad jag trodde att lämna huset men konstigt hade det väl varit annars.
Om allt går som planerat och inga konstiga saker inträffar skall vårt flyttlass komma fram till KC den 11 oktober.
MEN (det finns alltid ett men) skulle nu Amerikanska tullen få för sig att manuellt gå igenom våra tallrikar och lovika-vantar så kan det ta ytterligare fyra veckor.
Lilla familjen Madius bor nu hemma hos vår gode vän Harri som ställt sin lägenhet till förfogande. Du är en fantastisk vän Harri, tusen tack om du mot förmodan läser min blogg.

Ordning är till för idioter

Genier behärskar även kaos.
Så lyder en skylt som min syster har gjort till mig. Den hänger på min arbetsplats och är mitt mantra när man har lite för mycket saker på gång. Nu börjar jag bli osäker eller så är jag inte lika smart som jag trott :-)
Det kan vara en kombination av att hela vårt hem ser ut som en tornado passerat igenom det och att det nu börjar närma sig. Vi har hållit på så länge nu och plötsligt i och med helgens packning blev allt så påtagligt.
Hundra tankar flyger igenom mitt huvud, gör vi rätt? kommer allt bli bra? kommer P att trivas?
Allt känns också som det visar sig från sin bästa sida till och med vädret. Eller är det bara jag som börjar notera och uppskatta saker? Man vet var man har och inte vad man får vad det någon som sa till mig och visst är det så. Eller No pain, no gain.

Nu bockas det av.
Denna veckan har varit Tandläkarveckan. Hela familjen har varit där för genomgång innan avresa. P har sett fram emot detta länge och jag kan förstå henne för hon har å roligt när vi är där. Undrar hur många tandläkare som låter sina små patienter åka rutschkana i stolen, suga vatten och trycka på alla knappar?
Nästa vecka är det frisörvecka

Ketchup effekten

Ketchup effekten.
Ja eller vad kallas det när allt börjar lossa. Nästa onsdag kommer dom för att packa ner våra saker. Dom räknar med att vi skall ha dom i Kansas den 11 oktober om inget konstigt inträffar. Sedan är det söndag den 15:e september och våra hyresgäster skall flytta in.
Costi har bokat sin flygbiljett över och vi skall ikväll kolla på ett datum för P och mig. Det börjar helt klart närma sig nu.
Vi hade vår årliga Storstadsresa med jobbet i helgen och där framfördes en sång -Vi skall aldrig sluta älska Sissi. och ett presentkort men en enkelresa Kansas City -Landvetter för mig och Phebs. Det enda jag behöver göra för att utnyttja resan är att ringa valfri medarbetare på jobbet och skrika  -jag vill hem!
Min kollega Sten hade helt klart lyckats att hålla allt detta hemligt och buss nr 1 hade övat hela vägen till Stockholm. Inte ofta jag är på gränsen att börja gråta men jag fick verkligen stålsätta mig.
Det finns så mycket jag kommer att sakna med mitt jobb och människor jag träffar igenom det.