Här borta händer det massor men samtidigt har jag inte haft kli i fingrarna att plita ner det. Trist för jag är rädd att jag ska glömma om galna, tokiga eller roliga saker som händer. Ibland gör jag ett inlägg på några minuter för allt finns klart i skallen men många gånger kommer det inte ut så som jag tänkt och då får det vara.
Den här historien är för bra för att glömma men kanske kan få dig att småle lite " so here we go"
Som du säkert vet är Mamma Sivan här och hälsar på. Innan vi fortsätter så behöver du också veta att detta är första gången som Mamma skulle flyga ensam och även att hennes engelska är lite ringrostig så det var lite nervöst hur hela resan med olika byten skulle gå.
Dagen hade kommit som vi länge väntat på och jag åker till flygplatsen i god tid för att möta Mamma. Jag ville verkligen stå där när hon klev av planet. Hjälpa henne med väskan och säga välkommen till Kansas.
När jag kommer upp till flygplatsen och den terminal som planet från Minneapolis skulle landa är det totalt kaos. Det finns inte en parkeringsplats och utanför på terminalens trottoar står bilar dubbelt och polisen försöker få folk att flytta på sina bilar.
Jag cirkulerar tre gånger runt terminalen men inser att det finns ingenstans att stanna och ännu mindre att parkera.
På en skylt står det att parkering finns på nästa terminal så jag drar mig dit. Nu börjar tiden bli knappt och pulsen börjar stiga. Hur ska jag hinna möta mamma nu?
På den andra terminalen ser jag en polisman så jag stannar och frågar hur jag ska göra. Jag berättar att mina mamma är på väg och det är första gången hon reser ensam och att hennes engelska är begränsad. Han säger snällt och trevligt att jag får parkera här och ta den röda bussen tillbaka till den andra terminalen. Silvia ( Ps och min bil) parkerad snabbt och jag springer för att leta upp den röda bussen. Men tror du att det kommer någon? Å nej. Jag kollar klockan och inser att hon borde ha landat nu så jag ringer henne på mobilen. Inget svar, mobilen är inte på.
Jag börjar kolla runt efter en taxi. Det finns inte så mycket som en tuktuk i sikte. Jag ringer igen men inget svar. Jag tänker att hon kanske inte ens kommit med planet från Amsterdam så vitt jag vet, något kan ju har hänt. Vid det här laget har jag högre puls än 100 meters löparna under OS.
Jag tänker att det är bara att börja springa. Vad ska mamma tro om jag inte är där när hon kliver av på Amerikans mark för första gången?
I änden av terminalen sitter samme polisman i sin polisbil så jag stannar för att fråga om det är fysiskt möjligt att ta sig från en terminal till en annan? Jag menar att trottoarer och gångvägar inte alltid är en självklarhet här i bilens förlovade land.
Konstapeln svara att jo visst kan man med att det är cirka 1.5 mile. ( lite mer än två kilometer ) Jag säger att då får jag springa snabbt. Han tittar på mig och säger - Hoppa in i bilen! Jag tar dig till din mamma.
Så med några snabba svängar och körandes på vägar som vi vanligt dödliga bilister inte kommer åt kom vi till terminalen. Plötsligt ser jag lilla mamma ståendes på trottoaren och skriker
-There she is!
Konstapeln tvärnitar och stannar bilen precis där hon står.
Döm om mammas förvåning när jag hoppar ut ur en polisbil och ropar på henne! Jag trodde nästan hon skulle få hjärtstillestånd.
Polismannen säger till mig att säga till henne att hoppa in i bilen så han kan köra oss tillbaka. Och så blev det. In med morsan och väskan i polisbilen och med en rivstart åker vi tillbaka. Han körde oss hela vägen till Silvia och gav mig sitt visitkort så att jag kunde ringa nästa gång " I was in trouble at the Airport"
Detta var den första kontakten jag har haft med den ameikanska poliskåren och jag måste säga att deras slogan " to protect and serve" uppfylls till fullo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar