Aja baja Sissi, sa polisen

Det finns betydligt fler poliser här än det finns hemma så går det inte en biltur utan att man ser en polisbil.
Så kom dagen då jag ser blåljus i backspegeln. Helt övertygad om att hen ville komma förbli mig byter jag fil, saktar ner och håller mig undan så mycket som möjligt. Döm om min förvåning när även polisen saktar ner och följer efter. Det tog en stund innan jag fattade att den följde efter MIG!
Hjärtat började slå lite snabbt och i huvudet började tankarna snurra vad jag kunde ha gjort för fel.
Jo jag körde kanske lite för fort men det kan inte ha varit mycket. Är det någon lampa som är sönder? Jag som hade bilen på service veckan innan. Så jag svänger intill väggrenen, lägger in handbromsen och stänger av bilen.
Polisen kom fram och frågade efter körkortet och undrade om jag visste varför han hade stoppat mig.
Och helt ärligt så sa jag att jag inte visste.
Det visade sig att jag bytt fil I en högersväng och det får man ju inte göra. Polisen går tillbaka till sin bil och kommer inte tillbaka på en vad som kändes för mig som en evighet.
Mycket tokigheter kan man anklaga mig för men göra olagliga grejer är ju något som jag verkligen försöker att hålla mig ifrån.
Phoebe sitter ju självklart i bilen och tyckte att polisen var lite "rude" som stannat oss mitt på vägen.
Så medan hjärtat pumpar så försöker jag förklara för henne att polisen gör sitt jobb och att Mamma gjort fel. ( det är ju inte gärna man erkänner att man gör fel men)
När polisen äntligen kommer tillbaka med en stor lapp känner jag en heffaklump I magen och ser hur pengarna som skulle spenderats hemma I Sverige flyga ut genom vindrutan.
Det visar sig att jag fått en varning. Två för att vara exakt. En för att jag byte fil I högersvängen och en för att man inte kunde se hela texten KANSAS på min registeringsskylt.
Stammande förklarar jag att jag aldrig blivit stoppad förut och undrar vad jag skall göra nu?
-Ingenting, svarar poliskonstapeln.
-Ska jag ta den här lappen och åka någonstans? frågar jag
- Nej, det behöver du inte.
-Så jag ska ta bort min "ram" runt registeringsskylten?
-Nej det behöver du inte men jag måste säga till dig nu när jag stoppat dig.

Så lite förvånad och undrande frågar jag ytterligare en gång vad jag skall göra för jag har ju blivit stoppad av polisen och uppenbarligen gjort något fel OCH fått en lapp men en massa grejer på.
Polisen börjar skratta och håller upp sitt pekfinger.
-Det är som att jag säger till dig -Ajabaja gör inte om det där! Och förresten lade du i handbromsen när du stannade?
- Ja sa jag. Jag gör alltid det när jag stannar och nu när jag pratar med dig skulle jag ju ingenstans.
Då garvar han ännu mer och säger att det har han aldrig varit med om innan.

-I really wish you a great day Mam because you sure made mine.

Lite skakig och med en begynnande huvudvärk kör jag därifrån och tanker att poliserna här måste vara extremt lättroade eller så är det någon polishumor som jag inte heller fattar.

Fast man måste säga att han var extremt trevlig och väldigt artig. Det första jag tänkte på är vad min   kompis Harri brukar säga:
-Om man ska be någon att dra åt helvete så kan man göra det på ett trevligt sätt, så att dom åtminstone ser fram emot resan.
Samma kompis som aldrig sett så många 50-skyltar som nu när han fyllt jämt och har kalas nästa vecka. Så nu börjar vi packa för det vill man ju inte missa.
Trevlig helg på er.

När man får hämta Morsan i polisbil

Hej! Det var längesedan. Hur har du haft det?
Här borta händer det massor men samtidigt har jag inte haft kli i fingrarna att plita ner det. Trist för jag är rädd att jag ska glömma om galna, tokiga eller roliga saker som händer. Ibland gör jag ett inlägg på några minuter för allt finns klart i skallen men många gånger kommer det inte ut så som jag tänkt och då får det vara.
Den här historien är för bra för att glömma men kanske kan få dig att småle lite " so here we go"

Som du säkert vet är Mamma Sivan här och hälsar på. Innan vi fortsätter så behöver du också veta att detta är första gången som Mamma skulle flyga ensam och även att hennes engelska är lite ringrostig så det var lite nervöst hur hela resan med olika byten skulle gå.

Dagen hade kommit som vi länge väntat på och jag åker till flygplatsen i god tid för att möta Mamma. Jag ville verkligen stå där när hon klev av planet. Hjälpa henne med väskan och säga välkommen till Kansas.
När jag kommer upp till flygplatsen och den terminal som planet från Minneapolis skulle landa är det totalt kaos. Det finns inte en parkeringsplats och utanför på terminalens trottoar står bilar dubbelt och polisen försöker få folk att flytta på sina bilar.
Jag cirkulerar tre gånger runt terminalen men inser att det finns ingenstans att stanna och ännu mindre att parkera.
På en skylt står det att parkering finns på nästa terminal så jag drar mig dit. Nu börjar tiden bli knappt och pulsen börjar stiga. Hur ska jag hinna möta mamma nu?
På den andra terminalen ser jag en polisman så jag stannar och frågar hur jag ska göra. Jag berättar att mina mamma är på väg och det är första gången hon reser ensam och att hennes engelska är begränsad. Han säger snällt och trevligt att jag får parkera här och ta den röda bussen tillbaka till den andra terminalen. Silvia ( Ps och min bil) parkerad snabbt och jag springer för att leta upp den röda bussen. Men tror du att det kommer någon? Å nej. Jag kollar klockan och inser att hon borde ha landat nu så jag ringer henne på mobilen. Inget svar, mobilen är inte på.
Jag börjar kolla runt efter en taxi. Det finns inte så mycket som en tuktuk i sikte. Jag ringer igen men inget svar. Jag tänker att hon kanske inte ens kommit med planet från Amsterdam så vitt jag vet, något kan ju har hänt. Vid det här laget har jag högre puls än 100 meters löparna under OS.
Jag tänker att det är bara att börja springa. Vad ska mamma tro om jag inte är där när hon kliver av på Amerikans mark för första gången?
I änden av terminalen sitter samme polisman i sin polisbil så jag stannar för att fråga om det är fysiskt möjligt att ta sig från en terminal till en annan? Jag menar att trottoarer och gångvägar inte alltid är en självklarhet här i bilens förlovade land.
Konstapeln svara att jo visst kan man med att det är cirka 1.5 mile. ( lite mer än två kilometer ) Jag säger att då får jag springa snabbt. Han tittar på mig och säger - Hoppa in i bilen! Jag tar dig till din mamma.
Så med några snabba svängar och körandes på vägar som vi vanligt dödliga bilister inte kommer åt kom vi till terminalen. Plötsligt ser jag lilla mamma ståendes på trottoaren och skriker
-There she is!
Konstapeln tvärnitar och stannar bilen precis där hon står.
Döm om mammas förvåning när jag hoppar ut ur en polisbil och ropar på henne! Jag trodde nästan hon skulle få hjärtstillestånd.
Polismannen säger till mig att säga till henne att hoppa in i bilen så han kan köra oss tillbaka. Och så blev det. In med morsan och väskan i polisbilen och med en rivstart åker vi tillbaka. Han körde oss hela vägen till Silvia och gav mig sitt visitkort så att jag kunde ringa nästa gång " I was in trouble at the Airport"
Detta var den första kontakten jag har haft med den ameikanska poliskåren och jag måste säga att deras slogan " to protect and serve" uppfylls till fullo.

Visit KC del 4. Deanna Rose Farmstead

En tjugo minuters bilresa från där vi bor ligger Deanna Rose Childrens Farmstead. Man skulle kunna beskriva det bäst som en gård från förra århundradet, sjukt stor gård då.
När man kommer dit är det  Lilla-huset-på-prärien känsla man får. Här kan du vaska, lära dig mjölka kor, titta på indiantält och mata getter.

Tror att man byggde upp detta för cirka 30 år sedan då det blir färre och färre barn som får uppleva landsbygden och gårdar. Ett sätt att få stadskidsen att få lite frisk luft och en bit av Kansas historia.

Självklart finns det en smedja, en frisörsalong, en bank och en affär. Alla som "jobbar" där ( det flesta är volontärer) är tidsenligt klädda och berätta sköna historier om hur det var "back in the days" Du kan fiska, rida och klappa grisar.

Det var här vi såg vår första livs levande Bisonoxe. Nog för att jag trodde att dom var stora men det är verkligen fantastiskt imponerande djur. Det är lätt att i tanken se dom springa över Kansas prärie.

Hit åker vi hyfsat ofta. Det är gratis entré på veckodagarna och det är klart att man känner sig lite mer som hemma med lite koskit i luften. Ett härligt ställe för kidsen att springa omkring.

Familjen Madius ger även denna attraktion fyra Zeb Macahan av fem möjliga

Stället är döpt efter Deanna Rose, den första kvinnliga polis i Kansas som blev dödad i tjänsten

P är superduktig på att mjölka. Tror det ligger i generna.

Här är det Cowboy Tripp och the Cowgirls Ella och Phoebe.

Pocahontas-Fanta tar sig en titt på Tipin.

Sköna omgivningar. (vuxenpoäng på den beskrivningen)

Mata getterna är en av Phebs favoritgrejer här.

För att inte tala om hur imponerad hon är av smeden.

Här är Sabiha inne i affären

Sexton 16

När jag för många år sedan stog i Kungsträdgården, kissandes tillsammans med Regisören, efter en i synnerhet både bisarr och blöt kväll kom polisen och frågade vad vi gjorde. Udda fråga tyckte vi då det var uppenbart och det blev snabbt dålig stämning. Att spela go gubbe från Göteborg hjälpte lika lite som att spela skön dalmas från Avesta. Inte mycket att göra än att bita i det sura äpplet som erbjöds av Stockholmspoliserna.

Någon vecka senare kom det ett brev från Tingsrätten som informerade att jag blivit dömd enligt Brottsbalkens 16:de kapitel, 16:de paragrafen. Att hos allmänhet väckt förargelse.

I mellandagarna jagades Phoebe av den amerikanska polisen för samma brott.

Undertiden jag och Sissi förhandlade med bilhandlarn var Phoebe tillsammans med Fanny på Walmart. På vägen hem var det kris. Ja ni vet, if you gotta go you gotta go, så Phoebe fick kissa ett dike vid en korsning. Nöden har ingen lag. 

Det tar ungefär 10 minuter att gå till affären, 30 minuter i 4-åringstempo. Bilhandlarn ligger mitt emellan. När Phoebe och Fanny dök upp var papren påskrivna och klara. Sissi hoppade in i sin nya bil och jag körde hem Phoebe då jag hade bilbarnstolen. Väl hemma parkerade jag, släppte av Phoebe och Fanny och hoppade in i Sissis bil för att åka och tanka. På vägen ut från vår community mötte vi två polisbilar som körde in genom grindarna. "Se där två polisbilar. Det händer grejer på området."

När vi väl kom till besinstationen ringde Fanny och berättade att vi haft besök av polisen. De sökte föräldrarna till det barn som kissat i korsningen!

Tydligen hade en "concerned citizen" ringt och berättat att en 4 år gammal tjej sprang runt och kissade i korsningar. Inte nog med detta, denna "concerned citizen" måste sedan ha krypkört i 4-åringstempo de 10 minuter som det tog att gå till bilhandlarn för att få tag i mitt registreringsnummer och därmed vår adress. WTF!

Väl hemma ringde polisen upp och förklarade läget. Då de fått en anmälan var de tvungna att "rycka" ut. Ingen fara. "If she had to go, she had to go. Have a nice evening, sir."

Only in America