Det bygger på att frivilliga ställer upp.

Hello på dig
Jag hoppas att augusti varit bra så här långt och att livet börjar komma tillbaka till vardagens rutiner. Här är det fortfarande varmt och skönt även om det i skrivandets stund åskar och regnar lite. Det är okej för det kommer med största sannolikhet vara över om en timma. Dessa rejäla och ordentliga regnskurar gör att det trots värmen fortfarande är grönt här.

P har börjat skolan igen. Nu är det Kindergarten på en kommunal skola som gäller och det är stort. Garvade rätt gott när hon kom hem efter första dagen och var lite konfunderad över att hon inte lärt sig läsa än. Bristen eller den totala avsaknaden av tålamod har hon nog ärvt efter mig är jag rädd.

Ett mail kom från skolan om att dom behövde hjälp. Alla kidsen från Kindergarten till Fjärde-klass skulle få iPads och det behövdes volontärer för att installera dessa. Det är ju så man jobbar här. När det behövs hjälp med allt från skolfotografering till extra hjälp på skolutflykter kallar man in de föräldrar, mor-farföräldrar eller andra som kan tänka sig ställa upp.
Så för att ta seden dit man kommer så ville jag bidra med mitt strå till stacken. Tänkte att det också kunde ge mig en större inblick i hur allt funkar i skolan.
Barnen kallar ingen vuxen vid förnamn utan det är Mrs Smith eller Mr Bryant. Ofta svarar man -Yes Sir eller -No Mam. Jag kan tycka att lite ordning och lite jävla respekt inte är så tokigt. Lyssnar du inte eller ställer till bus får du helt enkelt en liten time out. Vet inte hur mina pedagogiska vänner ställer sig till det men det funkar. P har 23 klasskompisar och det är en behaglig ljudnivå och inget spring i det klassrummet.

Så skulle det vara någon som har lite problem att köra igång sin nya iPad så är det bara att höra av sig. Efter att man installerat över 40 AppleIDs så är jag ganska snabb.
Kramar i massor from the Heartland

Första mötet med sjukvården

Kanske inte är riktigt rätt. P har faktiskt varit på 5- års kontroll en gång och fått influensa vaccination en gång. Men idag var det första gången som någon blev sjuk och vi var tvungna att ringa doktorn.
P har sagt i ett par dagar nu att hon har haft ont i sitt öra. Detta barn gnäller aldrig om att hon har ont någonstans och frågar man henne så svarar hon -äsch det går över. Hon kan sitta med uppskrapade knän och tårarna rinner och säga sitt -äsch och be om ett plåster. I natt vaknade hon och var ledsen för att hon hade ont och då tänkte jag att nu är det nog verkligen något.
Här har man inte en Barnmorska som vi har hemma utan en barnläkare som man går till, så när morgonen kom så ringde jag och frågade vad jag skulle göra.
Dom svarade snabbt att det var bara att komma så skulle dom be en läkare kolla på henne. I samma andetag så bad hon om ursäkt att P inte kunde få träffa sin ordinarie läkare för hon var inte på plats idag.
Så jag package  handväskan med frukt och vatten för jag tänkte att vi kunde nog få vänta ett tag och så hoppade vi in i bilen och åkte dit.
När vi kom dit väntade vi nog i fem minuter innan sköterskan kom för att ta med oss till undersökningsrummet. Väl där ställde hon frågor och tog tempen på P och lämnade rummet. Av gammal vana tittade jag på klockan när hon gick tog fram en bok som P och jag började läsa. Sju minuter senare kom läkaren. Ni vet en sån som pratar med patienten på riktigt. Inte med mig utan med P som är fem år.
Dubbelsidig öroninflammation och tio dagars penicillin och en guldpeng som kunde bytas ut mot en leksak i receptionen senare gick vi ut genom dörren. Totalt tog besöket mindre än 30 minuter.
Helt otroligt snabbt och smidigt och det är så man önskade att det funkade när man behöver gå till vårdcentralen hemma. MEN det finns alltid ett men. Vi har ju en bra sjukförsäkring här och det är ju inte alla som har...

På förpackningen står det att medicinen ska smaka bubbelgum. P tycker att den är -disgusting!