Då ska vi flytta igen

Här borta fungerar inte ett lägenhetskontrakt som vi är vana vid. Här hyr man en viss tidsperiod. Man kan hyra sin bostad tex 3-6-9- eller 12 månader. Beroende på längden av ditt kontrakt regleras hyran. Så månadskostnaden för en lägenhet som du hyr i tre månader är högre än om du hyr samma lägenhet i 12 månader. När din 12-månaders period går ut flyttar du eller så gäller det att omförhandla för nästa period.
Lite tokigt kan man tycka och jag har ingen riktigt bra förklaring till detta system. Det kan vara så att folk landar här i tre månader för att lista ut vart man vill bo eller du vet att du ska plugga här ett halvår för att sedan flytta vidare.

Vårt kontrakt går ut i början av november så nu var det dags att ta ett beslut om vi ville bo kvar här i lägenheten eller inte. Att ha gym och pool har ju varit fantastiska fördelar men bristen på förvaring och att man inte är ute på samma sätt när man bor i lägenhet har gjort att vi började leta efter ett hus att hyra.
Här hyr man hus i en helt annan utsträckning än vad vi är vana vid. Folk investerar i hus endast för att hyra ut dom. Det finns mäklare/agenter som bara jobbar med att hyra ut och ta hand om hus åt ägarna.
Vi har nog mejlat eller ringt om minst 40 hus. Av dessa lyckades vi boka visning på tio. Det har varit varierande storlekar och områden. Agenter har dykt upp 20 minuter efter utsatt tid utan nyckel eller inte dykt upp alls. Några hus påstod sig vara totalrenoverade men hade spis och kyl från 60-talet. Vissa hade ingen kyl eller spis alls utan det fick man ordna själv.

Hittar du sedan ett hus du är intresserad av kostar det cirka 60 dollar för att lämna in en ansökan om att få hyra det. Bara det är ju en schysst affärsidé. Tänk att 10 par är intresserade? Det är ca 3500 kronor

Ett tag tänkte vi att vi stannar nog i lägenheten. Det är inte värt allt jobb med att jaga och titta på hus. Att flytta är ju ganska jobbigt i sig och här har vi inte Mamma, Sven, Syrran och Anders, Harri, Åsa, Fanta, Ola, Malla, Maria och Emil som kommer och bär i utbyte av pizza, öl och sköna garv.
Men skam den som ger sig. Igår ringde dom och sa att huset som var vårt förstahandsval fanns till vårt förfogande.

Så den 15 oktober får vi nycklarna om allt går som planerat och är det så att någon känner för att komma över hjälpa till så lovar jag att ölen är kall och obegränsad.

Jag som Svensk

Det är eftermiddag här på andra sidan Atlanten och solen lyser. En ganska härlig höstlik dag och jag försöker mig på att baka kanelbullar. Påstår inte att det går speciellt bra men jag var sugen på det kanske svenskaste som finns.
I bakgrunden (inte meningen att vara fyndig) är datorn på och vi följer valvakan hemma. Facebook måste snart krascha med tanke på alla inlägg på rösterna som räknas.

Här tycker man att jag är urtypen av Svensk. Med mina 180 cm och nu ganska blonda hår är jag de flesta amerikaners "bild" av hur vi i Sverige ser ut. Många här talar om vårt sjukvårdssystem, om våran teknik, bilar och musik. Ikea öppnade här i veckan och jag har aldrig sett så många så exalterade för att få möblera sina hem med Svensk inredning. Folk har gått man ur huse för att äta köttbullar på Ikea, till den grad att polisen har fått dirigera trafiken nu i nästan en vecka.

Om man som jag är uppvuxen i Annelund bland kossor, hästar och hundar med en familj som knappt rört sig mer än om en 8 mils radie på nästan 350 år. Har alltid varit stolt över min uppväxt och min västgötska. Stolt över att vara Svensk och bo i ett land där fria val, sjukvård och empati mot din nästa är en självklarhet. Det går nästan inte att vara mer svensk än mig. Adderar man en flytt till USA som boostade min svenskhet till den milda grad att jag drömmer om falukorv och kräftor.

Att vara svensk är inte att döma någon efter hudfärg. Att vara svensk är inte att puckla på någon för att den har en annan religion. Att vara svensk är inte att vara missnöjd med livet och säga att det är någon annans fel att ditt liv ser ut som det gör.

Vi svenskar är kända över hela världen för att vara ett hårt arbetande folk. Vi spottar i näven och kämpar på. Vi är kända för våra idrottsmän och kvinnor. För våra författare och vetenskapsmän. Vi är kända för vår hjälpsamhet till folk i nöd runt om i världen.

Enligt Sverige Demokraterna är vi som emigrerar inte välkomna hem igen. Har vi lämnat Sverige så har vi.
Kanske är det så att vi inte vill komma hem efter valet.

Eller så spottar vi oss i näven och tar tag i detta problemet. Röstar du på SD är du inte Svensk, Du är bara feg och kanske lite lat. Inbilla dig inte att du får styra mitt land för du vet inte vad Sverige är och vad vi Svenskar står för.

En riktigt bra fredag

Då var sommarlovet över för denna gång. Det är fortfarande varmt och skönt här i Kansas även om temperaturen sjunkit lite.
Phoebe började skolan igen i onsdags och hon älskar det, även om det bara är 2 1/2 timma tre gånger i veckan. Hon har inga problem med språket längre och kan ord som är rätt avancerade och hon förvånar mig många gånger. Hon är ingen dumsnut den lilla.

När jag skulle åka och hämta henne igår satte jag på radion och ut strömmade Roxett. Solen sken och det var 25 grader varmt. Vid ett rödljus swischade en "genomskinlig" lastbil förbi med ett fullt inrett vardagsrum. Ikea öppnar här nästa vecka och jag måste säga att den här rullande reklamen är genialisk.
Vi åkte hem, packade i hop lite fika och åkte till parken. Här lektes det till en skyfall mer eller mindre dräkte oss. Genomvåta satte vi oss i bilen och åkte hem. Hade lite glömt av hur roligt det är att leka i regn.

Så en riktigt bra fredag skulle jag säga.
Puss och trevlig helg

ALS Ice bucket challenge

Att ALS är en riktigt vidrig sjukdom har vi upplevt på nära håll och det känns självklart att donera en slant. Vi uppmanar dig att göra detsamma på www.alsa.org.
Här kommer vår ALS Ice bucket challenge, tärningen är nu kastad.

Costi nominerar Mathias Sognefors, Cecilia Våg och Sofia Zetterman
Sissi nominerar IF Elfsborgs marknadsavdelning: Marcus Hedelin, Johan Sjöberg, Martin Andersson och Sten Strinäs
Phoebe nominerar Märta, Catrin Gustavsson och Thomas Blomqvist.

Roadtrip - del 8. Springfield

Här är han.

Nej det är inte här familjen Simpson bor, även om det hade varit roligt att springa på Bart på sin skateboard. Springfield är residensstaden i Illinois och har cirka 120 000 invånare. Mest känd är det för att det var här Abraham Lincoln levde och arbetade innan han flyttade till vita huset och blev president.
När vi rullar in i stan känns allt väldigt litet, inte så konstigt när förra anhalten var Chicago.
Vi bestämmer oss för att äta lunch på ett litet microbryggeri. Ett sånt där mysigt ställe med sin uteservering på kullersten. Nu körde jag så C fick agera smakpanel på den egenhändigtgjorda ölen. Man kunde köpa den i stora glasflaskor typ 3liter för att sedan komma tillbaka och få den påfylld. Härligt miljövänligt. Nackdelen med att roadtrippa är väl just att man hittar alla dessa små pärlor och att det är lite för långt att ta sig tillbaka till dom.
Lincoln-museet hade stängt för dagen så vi bestämde oss för att göra en Lincoln-gost-walk. Har gjort en sån här "vandring" i London och det var riktigt roligt. Inte för att det var Lincoln i London utan då var det Jack the Ripper.
Under två timmar vandrade vi i Lincolns fotspår och fick höra om hans liv då han bodde i Springfield, hans tid i Vita Huset och då hans kropp kom tillbaka för att begravas i staden. Vi fick höra om seanser Mary Lincoln höll som "first lady" och se ställena där folk sades ha sett henne.
Delar av promenaden hölls i den del av staden där familjen bodde. Ett kvarter är nu uppköpt av staten och renoverat till hur det såg ut på 1860-talet. P var stoisk och frågade guiden när hon skulle få se dom där riktiga spökena som hon hörde talas om. Inte dåligt av en fyra åring att promenera runt i nästan två timmar även om grus och små stenar ofta var intressantare än en av dom största presidenterna i USAs historia.

Lincolns hus

Mycket var bevarat sedan 1860-talet

Man blev inte nedsprungen direkt. Står mitt i gatan och tar denna bilden

Roadtripp -del 7 Andersonville

Efter den stora branden i Chicago som jag tror var på 1860-talet bestämdes det att man inte längre skulle få bygga hus i trä. Svenskarna som bodde i staden hade inte pengar till att bygga i sten som lagen krävde och drog sig då till en stadens utkant. En stadsdel som nu heter Andersonville. Bor du där idag skulle du nog tycka att du bor hyfsat centralt. Det tog oss 15 minuter med bil dit och vägen går längs med Lake Michican.
Här hade vi läst att vi skulle hitta Svensk-Amerikanska museet och andra svenska grejer. Innan det var dags för dagens sightseeing bestämde vi oss för en ordentlig frukost på restaurang SVEA.
Ett ganska ruffigt ställe med bleknande bilder på kungaparet, lucior och svenska flaggor. Det hade helt klart varit med ett tag men det var så där ingrott charmigt.
Ni vet hur det är när man längst efter något som är svårt att få tag i? Falukorv är en sån sak som jag längtat efter ganska länge. Just för att jag inte ätit det på ett år. Det kändes nästan som himlen när vi fick in var sin talrik med falukorv, stekt potatis och ägg. P jublade mest över att få äta korv och pannkakor till frukost.

På museet kunde man leka svensk.

Dinner som serverar falukorv

Svensk-amrikanska museet

Då var det dags att kliva över gatan och besöka museet. Självklart var det hela en stor förklaring till den stora utvandringen av svenskar, hur dom tog sig hit och hur dom levde här. Jag måste erkänna att man får en klump i magen och lite gråt i halsen när man tänker på ur mycket dom måste ha längtat hem, men för dom var det kanske omöjligt ekonomiskt och tog över 3 månader. Man kunde inte ringa, skypa eller facebooka. Jag längtar hem så det gör ont ibland men om det skulle verkligen knipa tar det bara dryga 16 timmar hem till familj och vänner.
Här hade dom olika utställningar och just nu var det Birger Zanden. Ingen aning vem denna målare var men när jag läste att han var född i Blidsberg och när jag hittade ett alster på Årnugna kyrka kändes världen än en gång lite mindre.
Här fanns självklart en souvenir-butik och det inhandlades smågodis och en svensk ram till min registreringsskylt.
Sedan strosade vi runt lite och kom överens om att om vi hade bott i Chicago skulle det helt klart varit här.

Roadtrip - del 6. Chicago.

En gammals kyrka som nu huserar frisörer

Om du inte visste det innan så är Chicago USAs tredje största stad efter New York och LA och det märktes när vi började närma oss. Det tog oss två timmar att köra en och en halv mil in till downtown.
Ur perspektivet invandrarnas spår så var Chicago staden man kom till och under slutet av 1800-talet var det här den största staden efter Stockholm där det bodde flest svenskar. Läser man på lite står det att Svenskarna byggde upp Chicago. Många var händiga och jobbade hårt.

Playan

Gamla och nya byggnader

Fullt normala familjen

När vi kommer in till stan sjuder det av liv. Folk är ute på gatorna och shoppar, äter och joggar. Ett riktigt centrum äntligen. Av C's chef T som är ifrån Chicago hade vi fått många tips på vad och var vi skulle äta. Vissa saker som vi var tvungna att prova som inte gick att få tag i någon annanstans enligt honom.
Chicago-style pizza var en av dom sakerna. En pizza som är lika hög som en paj. Där osten ligger underst och tomatsåsen överst och all fyllning mittemellan.
Vi hittade en fantastisk Italiensk restaurang där korvar och skinkor hängde från taket. Det nybakade brödet doppades i god olivolja och dessert ostarna var perfekta. Här har vi inte varit bortskämda med den typen av mat vilket gjorde att allt saknade himmelskt.
Vi promenerade längs Michigan Avenue som är den fina gatan och där Gucci trängs med LV och H&M.
Ute vid piren som kändes mest turistisk fick vi en bra utsikt över Lake Michigan. Chicago har helt klart det mesta. De gamla husen står granne med det största skyskraperna jag någonsin sett. Folk sitter ute och dricker kaffe, shoppar och springer till jobbet. Skulle man tröttna kan man gå till playan och bada, samma närhet finns här som i både Barlecona och Valenicia.
Läste någonstans att Chicago har 47 miljoner turister varje år och det förstår jag till fullo för vi kommer att komma tillbaka