Roadtrip - del 8. Springfield

Här är han.

Nej det är inte här familjen Simpson bor, även om det hade varit roligt att springa på Bart på sin skateboard. Springfield är residensstaden i Illinois och har cirka 120 000 invånare. Mest känd är det för att det var här Abraham Lincoln levde och arbetade innan han flyttade till vita huset och blev president.
När vi rullar in i stan känns allt väldigt litet, inte så konstigt när förra anhalten var Chicago.
Vi bestämmer oss för att äta lunch på ett litet microbryggeri. Ett sånt där mysigt ställe med sin uteservering på kullersten. Nu körde jag så C fick agera smakpanel på den egenhändigtgjorda ölen. Man kunde köpa den i stora glasflaskor typ 3liter för att sedan komma tillbaka och få den påfylld. Härligt miljövänligt. Nackdelen med att roadtrippa är väl just att man hittar alla dessa små pärlor och att det är lite för långt att ta sig tillbaka till dom.
Lincoln-museet hade stängt för dagen så vi bestämde oss för att göra en Lincoln-gost-walk. Har gjort en sån här "vandring" i London och det var riktigt roligt. Inte för att det var Lincoln i London utan då var det Jack the Ripper.
Under två timmar vandrade vi i Lincolns fotspår och fick höra om hans liv då han bodde i Springfield, hans tid i Vita Huset och då hans kropp kom tillbaka för att begravas i staden. Vi fick höra om seanser Mary Lincoln höll som "first lady" och se ställena där folk sades ha sett henne.
Delar av promenaden hölls i den del av staden där familjen bodde. Ett kvarter är nu uppköpt av staten och renoverat till hur det såg ut på 1860-talet. P var stoisk och frågade guiden när hon skulle få se dom där riktiga spökena som hon hörde talas om. Inte dåligt av en fyra åring att promenera runt i nästan två timmar även om grus och små stenar ofta var intressantare än en av dom största presidenterna i USAs historia.

Lincolns hus

Mycket var bevarat sedan 1860-talet

Man blev inte nedsprungen direkt. Står mitt i gatan och tar denna bilden

Roadtrip - del 6. Chicago.

En gammals kyrka som nu huserar frisörer

Om du inte visste det innan så är Chicago USAs tredje största stad efter New York och LA och det märktes när vi började närma oss. Det tog oss två timmar att köra en och en halv mil in till downtown.
Ur perspektivet invandrarnas spår så var Chicago staden man kom till och under slutet av 1800-talet var det här den största staden efter Stockholm där det bodde flest svenskar. Läser man på lite står det att Svenskarna byggde upp Chicago. Många var händiga och jobbade hårt.

Playan

Gamla och nya byggnader

Fullt normala familjen

När vi kommer in till stan sjuder det av liv. Folk är ute på gatorna och shoppar, äter och joggar. Ett riktigt centrum äntligen. Av C's chef T som är ifrån Chicago hade vi fått många tips på vad och var vi skulle äta. Vissa saker som vi var tvungna att prova som inte gick att få tag i någon annanstans enligt honom.
Chicago-style pizza var en av dom sakerna. En pizza som är lika hög som en paj. Där osten ligger underst och tomatsåsen överst och all fyllning mittemellan.
Vi hittade en fantastisk Italiensk restaurang där korvar och skinkor hängde från taket. Det nybakade brödet doppades i god olivolja och dessert ostarna var perfekta. Här har vi inte varit bortskämda med den typen av mat vilket gjorde att allt saknade himmelskt.
Vi promenerade längs Michigan Avenue som är den fina gatan och där Gucci trängs med LV och H&M.
Ute vid piren som kändes mest turistisk fick vi en bra utsikt över Lake Michigan. Chicago har helt klart det mesta. De gamla husen står granne med det största skyskraperna jag någonsin sett. Folk sitter ute och dricker kaffe, shoppar och springer till jobbet. Skulle man tröttna kan man gå till playan och bada, samma närhet finns här som i både Barlecona och Valenicia.
Läste någonstans att Chicago har 47 miljoner turister varje år och det förstår jag till fullo för vi kommer att komma tillbaka

Roadtrippat - del 5

Intressant inredning

Efter att vi besökt svenskbygder i Minnesota vard ET dags att åka till ett badhotell i Wisconsin. Det gäller ju att göra alla i familjen glada när man är på semester. Här baddades det från tidig morgon till sena kvällen, vilket resulterade att P slet ut sin baddräkt av allt åkande i vattenrutschbanor. Det är väl så det ska vara om man är fyra år och bada är bland det bästa men vet.

Papparazzibild på stammisarna

Hotellet låg utanför den lilla byn Warrens. Med sina 300 invånare var det känd för tranbärsodling. Vi hittade ett litet Tranbärsmuseum och fick veta lite mer om trakten och bäret i fråga. När frågan kom om vi ville ha en liten tranbärs-vin-provning var vi mer än skeptiska, men vad fan klart man måste prova.  Annorlunda är väl det rätta ordet men det slutade med att vi köpte en flaska vin, sylt och tranbärssås så nu är Thanksgiving räddad.

När vi kom ut därifrån var det dags för lunch och det enda stället vi hittade var en bar som serverade mat. Tänk dig värsta haket från en amerikansk film, där inne sitter två stammisar och dricker något ur glasburkar. Damen bakom disken har många tatueringar längs armarna och keps. Vi sätter oss vid bardisken och får veta att dagens special är "Steak-sandwish" och det är vad vi beställer. Hela stället ser ut som ett garage med väggarna fyllda med reklam och en jukebox. Mätta och belåtna och ett hakerfarenhet rikare är det nu dags att göra storstaden Chicago.

Roadtripp -del 4

Lindstrom, Minnesota

Nu var det dags att åka upp till vad dom kallar svenskbygden i Minnesota. En timma norr om Minneapolis ligger en liten, liten by som heter Lindstrom. Det var här som Willhelm Moberg traskade runt för att intervjua folk och hämta inspiration till sina böcker.

Karl-Oskar och Kristina

Här finns det en staty av Karl-Oskar och Kristina, lite skyltar på svenska och ett Swedish bakery. Annars var det inte så mycket mer för att vara helt ärlig. Det ligger helt fantastiskt med en massa sjöar runt om så man kan förstå att dom som kom hit kände sig som hemma.

Fantastiskt vackert

Vi hade hört talas om "nya Duvemåla " ett hus från 1850-talet som Moberg hade som grund för Karl-Oskar och Kristinas hem. Informationen vi hittade var att det endast var öppet på söndagar men vi bestämde oss för att svänga förbi och ta en titt. Döm av vår förvåning när det står ett äldre par på trappan. Det visade sig vara herr och fru Mortensson som tillhörde det historiska sällskap som tar hand om huset. Dom hade precis haft en visning men öppnade upp igen och välkomnade oss in. Herr Mortensson talade en svenska som inte hörts i vårt land på 100 år och berättade gladeligen att hans föräldrar kom från Kivik.
Dom var också mycket stolta över att Kungen och Silvia besökt huset liksom hela ensemblen av musikalen Dufemåla.
Jag frågade hur det kom sig att man bosatte sig här uppe? Svaret jag fick var att många kom till svenskbygden runt Molin, Illinois. Runt där och Chicago kostade marken över 4 dollar per tunnland. Någon läste att uppe i Minnesota som var ett territorium kostade marken bara 1dollar och 15 cent.

Här berättades livshistorier

Nya Duvemåla

Tänk er att man efter en 51 dagars resa med båt från Göteborg kom till New York eller Boston. Sedan fick man kanske åka tåg om man hade tur till The Great Lakes. Båt över sjöarna och sedan antingen gå eller åka häst och vagn.  Dom visste att dom nog aldrig skulle komma hem igen och kunde inte språket. Klart att man ville hänga med andra svenskar som var i samma situation och önskade ett bättre liv än fattigdomen hemma i Sverige.
Tåls att tänka på när vår hemlängtan slår till och när vi undrar varför nysvenskar vill bosätta sig i samma område och inte acklimatisera sig till vår kultur..
Att träffa dessa människor var fantastiskt roligt och får helt klart fem astrakanäpplen av fem möjliga.
En extra stjärna i kanten får det också för att ett är otroligt vackert där uppe och människorna pratar sin engelska med svensk accent.

Här har vi dom. Herr och Fru Mortensson

Roadtrip- del 3

Det fanns ett litet Legoland

 

Dag nummer två i storstaden Minneapolis blev inte riktigt som planerat. Å andra sidan är väl det som är tjusningen med att resa. Man hittar andra saker på vägen som är värt att utforska.
Många vi pratat med sa åt oss att ni måste åka till Mall of America. Ett av USAs största shoppingcenter. Vi var lite tveksamma för ingen av oss var väl så sugna på att strosa i affärer men då vi behövde införskaffa ett par nya sandaler till P åkte vi dit för att snabbat kolla läget.

Ja, tjena! Det är svårt att förklara hur stort det var, men tänk dig ett fyra vånings Nordstan fast gånger fem till ytan. Mitt i hela härligheten ligger det en Nickelodeons nöjespark.
För er som har barn så kan ni tänka er glädjen hos P när man kan åka Dora karuseller, Backyardians bergochdalbana, Spongebob loop och flome-ride. Allt inomhus. Helt galet. Vår dotter är helt orädd och vill åka allt som går fort, är högt och snurrar. Hon sträcker gärna upp händerna i luften och tjuter av skratt.  Det som var tänkt som ett par timmar blev en heldag och en nöjd P somnade i samma sekund som vi satte henne i bilen.

Kan vi åka igen, Mamma?

Så liten att hon knappt syns.

Flomeride. Costi och Phoebe sitter där någonstans.

Slänggungor är inte min favorit

Roadtrip - del 2

Familjen startade Svensk-Amerikanska Posten. En tidning på svenska som gavs ut i Minneapolis

Efter Des Moines var det dags att sätta sig fyra timmar i bilen för att köra till Minnesota och Minneapolis. Har varit rätt nyfiken på denna delstat, då många säger att den skall påminna om Sverige.

När vi börjar närma oss bestämmer vi snabbt att ta en sväng förbi Ikea som ligger på vägen. Kan erkänna att jag var lite euforisk när vi kom till restaurangen och hittade kräftor. Dom slank ner snabbare än blixten och så fort vi ätit upp kollade vi in vad dom hade för "svenska delikatesser". Jag har nog aldrig varit på ett Ikea utomlands men hela familjen Madius jublade när vi såg att man kunde köpa prinskorv, cider, singoalla kex, sill, lax och kaviar. Nu blev det inte så mycket handlat då vi är på roadtrip men jag lovar det var en fröjd för ögat.

Väl utvilade dag två åkte vi till Svensk-amerikanska institutet. I en borg-liknande villa med den tillhörande restaurangen Fika kunde vi se utställningar och äta lunch. Villan hade tillhört en svensk emigrantfamilj i tryckeribranschen som senare hade donerat hela huset till institutet för att bevara det svenska arvet.

Självklart hittade vi lite Sagaform i butiken

Gigantisk kåk

Costi som Strindberg

Annorlunda Strindberg

Phoebe som en yngre Strindberg

Selma hittade vi i trädgården

Vi träffade två svenskar från den kungliga huvdstaden och när dom frågade oss var vi kom ifrån visade sig att kvinnan ofta var i Viared och företaget ENS. Det visade sig snabbt att vi då hade Matthias Björlevik som gemensam nämnare och världen kändes genast mindre för en stund.

Här började vår dotter prata med en man och en äldre kvinna. Kvinnan som hette Elin var andra generationens invandrare och mannen var hennes son. Båda pratade svenska även om sonen Greg var lite bättre eftersom han bott i Stockholm ett par år.
Elin berättade att hon som liten bara ville vara som alla andra och därför aldrig pratade svenska när hennes kompisar var i närheten, något hon ångrade senare för då skulle nog hennes svenska vara bättre. Hon var en fantastisk dam och det var så roligt att få höra hennes livshistoria.


När vi väl fått vår dagliga dos av svenskhet drog vi ner på en stor konstfestival. Ute på gatorna stod konstnärer och sålde sina alster. Allt från träsniderier, foton, smycken till drejade trädgårdsskulpturer. Vad som är konst ligger ju alltid i betraktarens öga och jag måste säga att i vissa fall är jag mer än tveksam. Men det var ett roligt event och hur stort som helst.
Vad vi gillade mest i denna storstad är att folk cyklar. Vi såg nog fler folk på cykel under en dag än vi har gjort under hela vår tid i Kansas.

Svensk-amerikanska institutet var trevligt och får fyra Strindberg av fem möjliga.

Roadtrip.

Här behöver det inte rattas mycket, vägarna är sjukt raka

Då var det dags för familjen Madius att ge sig i väg på lite semester. Vi vill ju se så mycket av detta gigantiska land nu när vi har möjligheten, så det bestämdes att vi skulle göra en roadtrip.
På fredag kvällen när C kom hem från jobbet packades bilen och vi körde norr ut. Vårt första delmål var Des Moines. Det tog bara fyra timmar men alla som känner mig vet att sitta stilla är inte min grej, så detta var vad jag klarade av.
När vi stannar för att tanka en bit utanför kommer ett ekipage på häst och vagn och vi inser snabbt att vi är i Närheten av en Amish-bosättning. Det hela var verkligen surrealistiskt.

Des Moines är "huvudstad" i delstaten Iowa och här hade vi inte bokat något boende för vi ville vara så öppna och flexibla som möjligt på denna resa. Att kunna ha möjligheten att åka lite dit vi känner för. Det fick vi äta upp omedelbart när vi försöker hitta ett hotell. Det visade sig att det var Ungdomsolympiad i stan. Ger mig fan på att föräldrarna bokade hotellrum förra gången det var detta evenemang för fyra år sedan.
Till slut fick vi tag i ett rum på ett hotell som heter The Fort. Det var som att göra en tidsresa tillbaka till 30-40 talet. Träpanel och kristallkronor. Telefonbås, ett Ballroom och mycket koppar att putsa. För er som sett The Shining med Jack Nicholson kan nog få en känsla av vad jag menar.
Rummet var gigantiskt och det luktade lite unket, man ville bara ha ett par miljoner och restaurera hela stället till dess forna glans dagar för det var superkoolt.

Det här hotellet var inte från detta århundradet

Lite spooky var det allt

Efter några timmars sömn var det dags att se vad det fanns att göra. Vi bestämde oss för att gå till deras skulpturpark och vi skrattade gott när vi hittade den här.

Som hemma

 

På lördagar har dom även här en Farmers Market. Denna drar 20 000 besökare varje vecka och här strosade vi runt innan det var dags för lunch.

Farmers Market i Des Moines

Man kan dela på lite att dricka

Des Moines gillade vi verkligen och kan helt klart tänka oss att åka tillbaka till. Kanske var det för att vi inte hade några förväntningar alls. Helt klart 4 olympiader av fem möjliga.
And we are on the road again.

Roadtrip to St Louis

Om någon skulle säga till dig att åka till Stockholm och kolla läget för att lite mer än ett dygn senare åka hem igen så skulle du nog tveka lite. 45 mil är ju ganska långt för et liten tripp. Här har man dock en helt annan syn på vad som är långt.

Har vänner här som åker till Minnesota över helgen som om det vore att åka till Varberg. Till Minneapolis härifrån är det nog 7 timmars körning. Här pratar man inte riktigt om hur "långt" det är, utan snarare hur "lång" tid det tar att köra. Inte konstigt med tanke på hur gigantiskt detta landet är. Jag läste någonstans att Kansas är ungefär lika stort som Vitryssland och Sverige är lite större än Kalifornien. Är inte 100 på att det stämmer men det ger dig en bild.

När vi hade besök av Fanta och Kim här för några veckor sedan bestämde vi att det var dags att kolla in St Louis. Så Volvon packades och vi gav oss iväg. Väl framme var vårt första stopp St Louis Zoo. Jag måste säga tt det var nog ett av de finaste djurparker jag någonsin besökt. Hur stort som helst med djur som jag aldrig sett "live" innan. Fantastisk grönska och djuren hade enorma ytor att röra sig på. Att det var gratis entré gjorde ju inte saken sämre.
Sedan var det dags för incheckning på hotellet "downtown" och en underbar tjejemiddag.

Klart man måste kolla kartan när man är på Zoo

Storkar? Ingen aning men dom var superfina.

Dag två var det dags att kolla in "The Arch". Själva symbolen för St Louis. Bågen som symboliserar The gateway to the west. Man blir sjukt imponerad av vad man kan bygga och under själva bågen fanns ett museum. Detta museum visade hur man utforskade denna delen av  den "nya Världen" Modiga människor som hoppade i kanoter och försökte ta sig till olika delar utan att ha en aning om vad det skulle resultera i. Mycket historia var också om Indianerna så klart.

Tänk att möta ett gäng sånna här på prärien.

Här är den. Man kunde även åka upp i den, men jag har för livlig fantasi för det.

Efter frukost dag två begav vi oss till "The Magic House" Ett barnmuseum utan dess like. Med bönstjälkar istället för trappor, ett helt rum endast tillägnat såpbubblor. En byggarbetsplats, ett kriminallabb och löste man ledtrådar kunde man öppna en bokhylla så man kom in i lönnrum. Vi skulle kunnat spenderat hela dagen där men jag hoppas att vi har möjlighet att komma tillbaka. Det fanns så mycket som vi inte hann att se.

Phoebe som domare.

Phoebe ger presskonferens

Phoebe som president

Bygginjengör Madius

Tja, så satte vi oss i bilen och åkte hem igen. Det tog fem minuter så hade P somnat. St Louis får helt klart fem CSI-lab av fem möjliga. Nästa gång hoppas vi att att Herr Madius kan komma med.