Börjar lite från slutet av vårt besök i Sverige för att jag sitter nu i Kansas igen med en kopp kaffe och en schysst huvudvärk. Just det sista verkar vara mitt svar på sömnbrist och jetlag. Fördelen med att flyga åt det här hållet är att man är uppe tidigt på morgonen.
Gårdagen började med att klockan ringde 05:00 och det sista packades ihop och Pernilla kom för att dricka en kopp kaffe för att sedan köra oss till Landvetter. Vi kom iväg lite sent men ändå så att det inte skulle vara några problem att hinna för vi skulle ju åka inrikes till Stockholm först.
Det är då det där händer som inte får hända när man ska med ett flyg (eller någon annan gång heller för den delen) det har inträffat en olycka på R40. Först är det helt stopp och kön är lång, sedan kryper vi fram i en hastighet av gamla farbröder med rullatorer på väg till Duvan för lunch.
Min puls ökar medans Pernilla undrar hur mycket plats det finns vid vägrenen och kalkylerar om hon kan ta och köra om alla på insidan. Efter en stund släpper det och vi kan svänga av mot Landvetter.
Väl på plats ska vi checka in i en sån maskin som efter att jag knapprat in alla uppgifter frågar vilket land jag bor i. När jag ska tycka på USA står det endast Green-Card på knappen. Det har ju inte vi utan vi har ju visum så vi fick snabbt hugga tag i en SAS-kvinna som förklarade att -det går nog inte checka in här då utan du får göra det vid bagage-disken.
Vi springer dit och kön är lång, jag menar jättelååååång och en (1) stackars människa sitter där och ska ta emot bagage. Det finns inte en chans i helvetet att vi hinner med vårt flyg. Påhejad av den helt orädda Pernilla ber jag dom andra så mycket om ursäkt och går fram till kvinnan vid incheckningen. Hon ger mig det onda ögat när jag förklarar mitt ärende och att vårt plan går om 30 minuter.
Som grädde på moset har jag en extra väska. För denna måste jag betala men det kan jag inte göra där utan då måste jag ta med mitt boardingkort och gå till biljettförsäljningsluckan.
Så snabbare än Charlotte Kalla springer vi till andra sidan lokalen och ställer oss kö till den enda luckan som är öppen där. Den rör inte på sig alls! Någon Tant ska antagligen åka jorden runt fram och tillbaka och bestämde sig för att köpa biljetten på plats. Nu stiger pulsen ytterligare. Så vi chansar och springer mot säkerhetskontrollen.
Kvinnan där lägger inte märke till att det står så fint handskrivet på mitt boardingkort-kort att jag skall visa kvitto för en extra väska. Utan hon är mest bekymrad om att jag är i Utrikeshallen och vi skall ju flyga inrikes. Fråga mig inte hur jag tänkte men det är klart att Stockholm kan ju kännas som en annan del av världen.
Så även här går vi ursäktande före hela kön, slänger av handbagage, jackor och grejer och så börjar vi springa till Inrikes.
Mot alla odds hinner vi med planet och andas ut på våra platser då kaptenen förklarar att vi kommer att bli försenade men att vi är 20 stycken som ska med planet till Chicago så dom kommer att vänta. Arlanda är ju inte en av dom största flygplatsen i världen men tillräckligt stor när man skall springa från inrikes till utrikes med en fem-åring under 20 minuter.
Även här lyckas vi och jag tänker att när vi kommer fram skall det köpas Amerikas motsvarighet till Triss-lott.
När alla är ombord talar Kaptenen om att dom har ett datafel och att vi får vänta lite tills detta är ordnat. Detta gör man ju gärna då datafel hellre får uppkomma på marken än när vi är uppe i luften, men hjärnan börjar ju snabbt räkna på hur mycket tid vi kommer att få i Chicago, för det är en STOOR flygplats och vi skall igenom Amerikanska tullen vilket kan ta tid. Nio timmar senare och med en försenade med en timma landar vi äntligen i Chicago.
När vi väntat en stund i den enorma kön till passkontrollen/tullen säger P att hon verkligen måste gå på toaletten. Tja vad gör man. När vi kommer tillbaka står en kvinna och säger till folk att gå till en annan del av ankomsthallen. Där finns ytterligare en tull som inte har fem av dom största flygplanens resenärer som köar. FLYT.
Så när vi plockat upp våra väskor och köat lite till, tulldeklarerat dom, lagt på dom på ett nytt rullband är vi bara en tågresa mellan utrikes och inrikes bort från sista flyget till Kansas City.
Vid gaten där vi skall visa våra boardingkort säger damen att det är fel på våra kort och att vi måste gå till en annan disk där dom kan hjälpa oss. Den nya kvinnan säger att det är fel flyg och att det är därför våra boardingkort inte gäller. Då kände jag att jag höll på att tappa det totalt. Men det visade ju sig att det var rätt plan och rätt gate men fel på deras datorer, så efter lite fix och trix fick via nya boardingkort som lämnades över till P med kommentaren - Kan du bära dom åt din mamma? Hon ser lite trött ut och behöver en kaffe.
Hon visste inte hur rätt hon hade.
