Att resa med barn

Vet vi ju alla är något av en utmaning. Att tillgodo se allas önskemål och lyckas är lika lätt som att skrapa fram högsta vinsten på en Triss-lott. 

Nu har vi haft besök av familjen Blomqvist och vi ville självklart försöka visa dom så mycket vi bara kunde så vi beslöt att än en gång åka till St Louis. Om det är någonstans man kan få hela familjen att vara nöjda och glada så är det faktiskt där. Vi besökte the Magic House som vi varit på innan. Ett helt fantastiskt barnmuseum där man kan spendera dagar. Jag ska bygga och öppna ett sådant när vi kommer hem till Borås. Lite investorer bara så kör vi igång. 

Nytt för oss alla var the City Museum.  Jag har aldrig sett något liknande. Tänk dig fyra våningar med gångar att krypa i, rutchbanor, ramper att springa på och saker att klätra på. Allt i återvunnet material. Järnvägräls som trappräcken, slipsar till gardiner, satellitdiskar att klättra på och svetsat armeringsjärn i mängder. Vi var alla helt mållösa när vi kom in. Vem har sagt att man inte kan leka i ett gammalt flygplan som man satt fast i vajrar?

Fick inte så många bra bilder därifrån men tro mig det var värt att köra 44 mil bara för att besöka detta fantastiska ställe. 

Hotellet vi bodde på hade pool och en superrestaurang. 

Så det perfekta receptet på att underhålla två 5 åringar, en 2 åring och fyra något större barn är helt klart ett besök i St Louis. Vill ni ha sällskap så säg bara till för vi hänger gärna med. 

Midsommar två gånger

Tjena, hej och hallå!

Hur har du haft det i helgen? Bara bra hoppas jag. Kanske är det dags för semester snart eller har du lagt in om sen ledighet för att öka chanserna att vädret blir lite bättre?

Vi behöver vid det här laget inte diskutera väder eller värme skillnaden mellan Svedala och Kansas, för den är ju som den är. 

I går hade vi bjudit över lite kompisar på lite midsommarfirande. En vecka för sent men man får inte vara så knusslig. 

Huset invaderades av vuxna och barn, några av dom med svensk påbrå men ingen hade firat midsommar förut. Vi hade bestämt att det inte var någon större idé att bjuda på sill-lunch för antalet hungriga amerikaner hade då varit för stort. Det grillades men på bordet fanns en liten sill-station med färskpotatis, knäckebröd och gräslök. Många skratt blev det när det provades senapssill och OP Andersson. Till min förvåning var det några som verkligen gillade det eller så var dom bara artiga. 

Kubb introducerades och det var en hit. Just att alla kan vara med att spela och psyka motståndare verkar vara internationellt uppskattat. 

I vanlig ordning sprang tiden iväg så  midsommarstången och små grodorna avklarades i mörkret. 

Klart att det blev ett midsommarfirande "light" för jag tror inte att amerikanarna är riktigt redo än men dom har helt klart potential för det. 

Som det alltid är dagen efter kvällen före så städas det idag. Jag hittade ett par flip flops i storlek 25 ute i en rabatt och en halv banan i hallen. En halvdrucken fästis stod och såg ledsen ut på bordet. En dalahäst är på rymmen. Så du förstår att det gick villt till. 

Konstigt att inte alla i Kansas tillhör Asatron

Jag minns hur mysigt det var att få sova i en husvagn när det regnade. Smattret på taket var rogivande och man kunde ligga där och lyssna på ljudet. 

I natt åskade det här och om du då tänker dig att det smattrade lika mycket på vårt hustak som det gulliga lilla smattret på vår husvagns så förstår du vilka krafter det är. Det kändes som någon stod med en brandspruta och med all kraft sprutade ner vårt hus. 

Blixtrarna var så många att det stundtals såg ut som ljusan dag. När åskans dunder kom efter blixtrarna skakade glasen i vitrinskåpet ( om jag hade haft ett men du fattar vad jag menar). Helt otroligt! Det är som att till och med åskan är större här borta. 

Jag lovar att om man hade hört talas om Asatron och Tor här in the Midwest så hade  90 % av befolkningen tillhört den kyrkan. För när Tor rider med sin hammare över detta himlavalv är han arg som satan. 

Så med kaffet i handen ( det kommer bli många koppar idag pga nattens sömnbrist) vill jag bara önska dig en underbar helg

Det är lätt att se det man inte har

Ett litet kort inlägg idag. Läste Aftonbladet nu på morgonen och det fanns en stor artikel om sommarens väder. Hur blött och kallt det skulle bli i juli hemma i Sverige. 

Många gånger är det så lätt att sakna det man inte har, familjen, vänner och allt som man är van vid. Men för att bryta den trenden tänkte jag idag säga vad jag inte saknar med Sverige och det är ju just vädret. 

Vaknade i morse och det var 23 grader varmt. Denna dag ska temperaturen hålla sig under 30 grader vilket enligt metrologerna skall vara en av dom svalare dagarna denna veckan. Phoebe går på simskola denna veckan och jag minns vilken ångest simskolan framkallade på mig när jag var liten. Första veckan fick vi åka till Herrljunha och simma i simhallen, för att det var för kallt helt enkelt. Men vecka två fick vi helt enkelt packa väskan och ta oss till Sämsjön. Det var så jävla kallt att tänderna inte slutade skallra förrän det var dags att borsta dom innan läggdags. Skulle inte förvåna mig om mamma Sivan skickade med varm choklad för att man skulle hålla kroppstemperaturen på någon sån där nivå. 

P behöver inte uppleva det här och det är fantastiskt skönt. Till och med badkrukan Sissi uppskattar poolen just för att det är rätt gott att svalka av sig i värmen. Angenämt problem helt enkelt. 

Simskola i Sämsjön vs Simskola i Overland Park 0-1

Årets Midsommarfirande

Jag läste någonstans att det bor cirka 600 000 svenskar utomlands. 150 000 av dom bor i USA. Nu är ju detta landet gigantiskt och många av dessa svenskar håller sig nog mer vid kusterna än mitt i det Heartland som vi gör. Länge trodde jag verkligen att vi var dom enda men tänk vad glad man kan bli när man har fel.
Via sociala media hittade jag en liten grupp tjejer, vi kan numera kalla oss JAAS ( Johanna, Anna, Anna, Sissi) som alla bor runt om här i Kansas. Inte superlångt från varandra finns det ett gäng tjejer som ursprungligen kommer från Falkenberg, Stockholm, Veddige och Borås. Vi träffas och dricker ett glas vin och garvar lite. Vi träffades och tittade på när dom svenska tjejerna mötte USA i VM. Skall villigt erkänna att hemlängtan är inte lika svår efter en kväll med dom här brudarna.

Nu när det var midsommar var vi hembjudna till Johanna med familj på lite hederligt svenskt firande. Alla bidrog till middagsbordet och det saknades inget. Sill, köttbullar, potatissallad, lax, räkor slogs om utrymmet med färskpotatis, knäckebröd och ost.
Efter jordgubbstårtan och kaffet var det dags att dansa kring stången. Måste villigt erkänna att det kanske inte var den vackraste majstång vi skådat men den var klädd med kärlek och vem bryr sig om den är lite sned och vind när man ändå måste koncentrera sig för att sjunga små grodorna och hoppa som besatt samtidigt.
Costi hade sågat/slipat/mätt/oljat fixat ihop ett kubb så barn och vuxna kunde ta sig en match på kvällskvisten. Känner på mig att det spelet kommer att användas flitigt i sommar.
Skillnaderna på vårt firande och ditt därhemma var nog inte så många förutom att vi väntade med att gå ut och sätta oss att äta. Inte för att det regnade och var kallt utan för att det var 35 grader varmt och vi väntade på att det skulle bli skugga på uteplatsen.
Hoppas att din midsommar var lika rolig som vår var.
Hörs snart

När man får hämta Morsan i polisbil

Hej! Det var längesedan. Hur har du haft det?
Här borta händer det massor men samtidigt har jag inte haft kli i fingrarna att plita ner det. Trist för jag är rädd att jag ska glömma om galna, tokiga eller roliga saker som händer. Ibland gör jag ett inlägg på några minuter för allt finns klart i skallen men många gånger kommer det inte ut så som jag tänkt och då får det vara.
Den här historien är för bra för att glömma men kanske kan få dig att småle lite " so here we go"

Som du säkert vet är Mamma Sivan här och hälsar på. Innan vi fortsätter så behöver du också veta att detta är första gången som Mamma skulle flyga ensam och även att hennes engelska är lite ringrostig så det var lite nervöst hur hela resan med olika byten skulle gå.

Dagen hade kommit som vi länge väntat på och jag åker till flygplatsen i god tid för att möta Mamma. Jag ville verkligen stå där när hon klev av planet. Hjälpa henne med väskan och säga välkommen till Kansas.
När jag kommer upp till flygplatsen och den terminal som planet från Minneapolis skulle landa är det totalt kaos. Det finns inte en parkeringsplats och utanför på terminalens trottoar står bilar dubbelt och polisen försöker få folk att flytta på sina bilar.
Jag cirkulerar tre gånger runt terminalen men inser att det finns ingenstans att stanna och ännu mindre att parkera.
På en skylt står det att parkering finns på nästa terminal så jag drar mig dit. Nu börjar tiden bli knappt och pulsen börjar stiga. Hur ska jag hinna möta mamma nu?
På den andra terminalen ser jag en polisman så jag stannar och frågar hur jag ska göra. Jag berättar att mina mamma är på väg och det är första gången hon reser ensam och att hennes engelska är begränsad. Han säger snällt och trevligt att jag får parkera här och ta den röda bussen tillbaka till den andra terminalen. Silvia ( Ps och min bil) parkerad snabbt och jag springer för att leta upp den röda bussen. Men tror du att det kommer någon? Å nej. Jag kollar klockan och inser att hon borde ha landat nu så jag ringer henne på mobilen. Inget svar, mobilen är inte på.
Jag börjar kolla runt efter en taxi. Det finns inte så mycket som en tuktuk i sikte. Jag ringer igen men inget svar. Jag tänker att hon kanske inte ens kommit med planet från Amsterdam så vitt jag vet, något kan ju har hänt. Vid det här laget har jag högre puls än 100 meters löparna under OS.
Jag tänker att det är bara att börja springa. Vad ska mamma tro om jag inte är där när hon kliver av på Amerikans mark för första gången?
I änden av terminalen sitter samme polisman i sin polisbil så jag stannar för att fråga om det är fysiskt möjligt att ta sig från en terminal till en annan? Jag menar att trottoarer och gångvägar inte alltid är en självklarhet här i bilens förlovade land.
Konstapeln svara att jo visst kan man med att det är cirka 1.5 mile. ( lite mer än två kilometer ) Jag säger att då får jag springa snabbt. Han tittar på mig och säger - Hoppa in i bilen! Jag tar dig till din mamma.
Så med några snabba svängar och körandes på vägar som vi vanligt dödliga bilister inte kommer åt kom vi till terminalen. Plötsligt ser jag lilla mamma ståendes på trottoaren och skriker
-There she is!
Konstapeln tvärnitar och stannar bilen precis där hon står.
Döm om mammas förvåning när jag hoppar ut ur en polisbil och ropar på henne! Jag trodde nästan hon skulle få hjärtstillestånd.
Polismannen säger till mig att säga till henne att hoppa in i bilen så han kan köra oss tillbaka. Och så blev det. In med morsan och väskan i polisbilen och med en rivstart åker vi tillbaka. Han körde oss hela vägen till Silvia och gav mig sitt visitkort så att jag kunde ringa nästa gång " I was in trouble at the Airport"
Detta var den första kontakten jag har haft med den ameikanska poliskåren och jag måste säga att deras slogan " to protect and serve" uppfylls till fullo.

Lika lätt som det är svårt.

P har inga problem med att skaffa nya vänner

När det kommer vänner över hit för att besöka oss ser vi ju fram emot detta som bara tusan. Självklart för att man inte setts på länge men också för att det är så roligt att visa alla platser, restauranger, museer och affärer som vi gillar här.  Vi får möjligheten att umgås på riktigt med långa middagar, fikor (vad heter fika i pluralis?) och uppleva saker tillsammans. För lättheten när man umgås med gamla vänner är så otroligt uppenbar. Jag har nog aldrig refekterat över det innan vi kom hit. Å andra sidan så har ju man inte riktigt behövt på samma sätt.
Att skapa nya bekantskaper är roligt men också extremt energikrävande. Efter en kväll är man helt slut. Vet inte om det är att det sker på ett annat språk, att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt har lagt av mig. Kan väl vara så att nya vänner kommer in i ens liv lite pö om pö hemma och här är det allt på en gång.
Ja ja oavsett anledning så är det underbart när dom gamla rävarna dundrar in. Allt är enkelt då och ger mycket energi. Nu klarar vi oss till Mamma kommer om ett par veckor, men hur det blir att köra henne till flygplatsen vill jag inte ens tänka på.
Det var så roligt att ha er här Pernilla och Sabiha. Kom snart tillbaka.
Nu är det slutdravlat för idag och dags att snyta sig och laga ett paraply.
Kram på er