lördag 18 april 2015

Lika lätt som det är svårt.

P har inga problem med att skaffa nya vänner
När det kommer vänner över hit för att besöka oss ser vi ju fram emot detta som bara tusan. Självklart för att man inte setts på länge men också för att det är så roligt att visa alla platser, restauranger, museer och affärer som vi gillar här.  Vi får möjligheten att umgås på riktigt med långa middagar, fikor (vad heter fika i pluralis?) och uppleva saker tillsammans. För lättheten när man umgås med gamla vänner är så otroligt uppenbar. Jag har nog aldrig refekterat över det innan vi kom hit. Å andra sidan så har ju man inte riktigt behövt på samma sätt.
Att skapa nya bekantskaper är roligt men också extremt energikrävande. Efter en kväll är man helt slut. Vet inte om det är att det sker på ett annat språk, att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt har lagt av mig. Kan väl vara så att nya vänner kommer in i ens liv lite pö om pö hemma och här är det allt på en gång.
Ja ja oavsett anledning så är det underbart när dom gamla rävarna dundrar in. Allt är enkelt då och ger mycket energi. Nu klarar vi oss till Mamma kommer om ett par veckor, men hur det blir att köra henne till flygplatsen vill jag inte ens tänka på.
Det var så roligt att ha er här Pernilla och Sabiha. Kom snart tillbaka.
Nu är det slutdravlat för idag och dags att snyta sig och laga ett paraply.
Kram på er

måndag 16 mars 2015

Det här med Girls Scout Cookies

Visst är det så att du har hört talas om ovanstående?

Jag hade det i alla fall och måste ju helt klart varit genom amerikansk film och tv.
Det är denna tid på året som tjejerna med sina små scarfar går runt och knackar dörr och erbjuder dig att köpa små-kakor av olika slag.
Folk bunkrar upp och köper på sig och dom är inte billiga. En låda kostar runt 4 dollar och för 30 spänn kan man få sjukt mycket kakor av andra varianter här. Men det är något speciellt med Amerikanerna och sin Girl Scout Cookies. Kanske är det nostalgi och minnen av förlorad barndom som gör att dom smakar extra gott.

Jag missade detta helt förra året då tillfället när jag såg dom utanför affären så hade jag inte några kontanter på mig. Så i år var vi lite mer på tårna högg tag i dessa otroligt omtalade små skapelser. ( Kakorna alltså, inte tjejerna)
P köpte Citron-glacerade. Dom får vi lägga högt upp i skåpet annars sätter hon i sig alla på en gång. C köpte några med tranbär i. Dom lät godare än vad dom var så jag tror han tog med sig sina till jobbet för att bjuda sina kollegor. Jag har då en låda Thin-Mints. Dom ska jag fan gömma så resten av familjen inte hittar dom. För dom var verkligen goda. Dom är små och delekata och har ett tunt chokladöverdrag. den perfekta blandningen av en kaka och en After Eight.
Kanske börjar det gå rykten om mig i grannskapet, hon den där i Volvon som åker runt och köper upp alla Thin-Mints.

St Patricks Day - Om Centern skulle spela in en reklamfilm

Det syns inte så bra på bilen men sockervadden var gröna denna dag.
Så skulle dom ta och komma över hit i mitten av mars. Fyrklövern syns överallt och det är grönt så långt ögat når.
Den 17 mars för att vara exakt firas St Patricks Day runt om i landet. Det är det Irländska helgonet Saint Patrick som levde i slutet av 300-talet som är "the reason of the season"
För att inte dyka för djupt i Irländska helgon så har denna dag varit helgdag i Irland sedan 1600-talet och självklart plockar Amerikanarna fram sina gener och firar denna dag med pompa och ståt.

Firar man så gör man ju det helt klart med en parad. Dom är som tokiga i sina parader. Det är klart att det är ju roligt och blir lätt en folkfest för alla. Man lägger ner mycket tid och energi på att göra fina ekipage och folk går man ur huse för att titta.
Vad jag vet så fanns det två parader i vårt upptagningsområde. En nere i stan (Kansas City) och en i Brookside ( en egen stad men hänger ihop med allt annat så jag skulle kalla det stadsdel) Den senare skulle vara lite mer familjevänlig så det var den vi satsade på. Bilen packades med våra stolar ( som alla har), lunch och dricka så begav vi oss i god tid för att inta våra platser på trortoaren längs den utsatta paradvägen.

Om du tänker dig våra Kommunalråd åkades i gamla veteranbilar, skolor och orkestrar som dansade, företag som hade skojiga fordon passade på att göra reklam, ett gäng som blåste säckpipor och en och annan Irländsk klan som tågar ner samtidigt som det slängdes ut godis till barnen. Jag får inte glömma en gubbe på El-lukulele som var min favorit.
Många politiker i veteranbilar
Vem fan kommer på att skaffa sig en El-lukulele?

En kompis berättade att man under denna dag måste ha något grönt på sig, annars är det stor risk att folk nyper en och det vill man ju helst undvika.
C hade inhandlat en grön tröja dagen till ära.
Så vi är en Amerikansk tradition rikare och hade en riktigt rolig dag i solskenet.
-Annie Lööf! När du behöver få upp siffrorna lite och det är reklamdags så är mitt tips till dig att komma över och fira St Patricks Day

lördag 7 februari 2015

Måste köpa en Trisslott.

Börjar lite från slutet av vårt besök i Sverige för att jag sitter nu i Kansas igen med en kopp kaffe och en schysst huvudvärk. Just det sista verkar vara mitt svar på sömnbrist och jetlag. Fördelen med att flyga åt det här hållet är att man är uppe tidigt på morgonen.

Gårdagen började med att klockan ringde 05:00 och det sista packades ihop och Pernilla kom för att dricka en kopp kaffe för att sedan köra oss till Landvetter. Vi kom iväg lite sent men ändå så att det inte skulle vara några problem att hinna för vi skulle ju åka inrikes till Stockholm först.

Det är då det där händer som inte får hända när man ska med ett flyg (eller någon annan gång heller för den delen) det har inträffat en olycka på R40. Först är det helt stopp och kön är lång, sedan kryper vi fram i en hastighet av gamla farbröder med rullatorer på väg till Duvan för lunch.
Min puls ökar medans Pernilla undrar hur mycket plats det finns vid vägrenen och kalkylerar om hon kan ta och köra om alla på insidan. Efter en stund släpper det och vi kan svänga av mot Landvetter.

Väl på plats ska vi checka in i en sån maskin som efter att jag knapprat in alla uppgifter frågar vilket land jag bor i. När jag ska tycka på USA står det endast Green-Card på knappen. Det har ju inte vi utan vi har ju visum så vi fick snabbt hugga tag i en SAS-kvinna som förklarade att -det går nog inte checka in här då utan du får göra det vid bagage-disken.

Vi springer dit och kön är lång, jag menar jättelååååång och en (1) stackars människa sitter där och ska ta emot bagage. Det finns inte en chans i helvetet att vi hinner med vårt flyg. Påhejad av den helt orädda Pernilla ber jag dom andra så mycket om ursäkt och går fram till kvinnan vid incheckningen. Hon ger mig det onda ögat när jag förklarar mitt ärende och att vårt plan går om 30 minuter.
Som grädde på moset har jag en extra väska. För denna måste jag betala men det kan jag inte göra där utan då måste jag ta med mitt boardingkort och gå till biljettförsäljningsluckan.

Så snabbare än Charlotte Kalla springer vi till andra sidan lokalen och ställer oss kö till den enda luckan som är öppen där. Den rör inte på sig alls! Någon Tant ska antagligen åka jorden runt fram och tillbaka och bestämde sig för att köpa biljetten på plats. Nu stiger pulsen ytterligare. Så vi chansar och springer mot säkerhetskontrollen.
Kvinnan där lägger inte märke till att det står så fint handskrivet på mitt boardingkort-kort att jag skall visa kvitto för en extra väska. Utan hon är mest bekymrad om att jag är i Utrikeshallen och vi skall ju flyga inrikes. Fråga mig inte hur jag tänkte men det är klart att Stockholm kan ju kännas som en annan del av världen.
Så även här går vi ursäktande före hela kön, slänger av handbagage, jackor och grejer och så börjar vi springa till Inrikes.

Mot alla odds hinner vi med planet och andas ut på våra platser då kaptenen förklarar att vi kommer att bli försenade men att vi är 20 stycken som ska med planet till Chicago så dom kommer att vänta. Arlanda är ju inte en av dom största flygplatsen i världen men tillräckligt stor när man skall springa från inrikes till utrikes med en fem-åring under 20 minuter.
Även här lyckas vi och jag tänker att när vi kommer fram skall det köpas Amerikas motsvarighet till Triss-lott.

När alla är ombord talar Kaptenen om att dom har ett datafel och att vi får vänta lite tills detta är ordnat. Detta gör man ju gärna då datafel hellre får uppkomma på marken än när vi är uppe i luften, men hjärnan börjar ju snabbt räkna på hur mycket tid vi kommer att få i Chicago, för det är en STOOR flygplats och vi skall igenom Amerikanska tullen vilket kan ta tid. Nio timmar senare och med en försenade med en timma landar vi äntligen i Chicago.

När vi väntat en stund i den enorma kön till passkontrollen/tullen säger P att hon verkligen måste gå på toaletten. Tja vad gör man. När vi kommer tillbaka står en kvinna och säger till folk att gå till en annan del av ankomsthallen. Där finns ytterligare en tull som inte har fem av dom största flygplanens resenärer som köar. FLYT.

Så när vi plockat upp våra väskor och köat lite till, tulldeklarerat dom, lagt på dom på ett nytt rullband är vi bara en tågresa mellan utrikes och inrikes bort från sista flyget till Kansas City.

Vid gaten där vi skall visa våra boardingkort säger damen att det är fel på våra kort och att vi måste gå till en annan disk där dom kan hjälpa oss. Den nya kvinnan säger att det är fel flyg och att det är därför våra boardingkort inte gäller. Då kände jag att jag höll på att tappa det totalt. Men det visade ju sig att det var rätt plan och rätt gate men fel på deras datorer, så efter lite fix och trix fick via nya boardingkort som lämnades över till P med kommentaren - Kan du bära dom åt din mamma? Hon ser lite trött ut och behöver en kaffe.

Hon visste inte hur rätt hon hade.



söndag 18 januari 2015

Vinterkläder


Jag har ju berättat innan att vädret här verkligen är varierande. När vi flyttade hit berättades det för mig att
-Här i Kansas får man ha sommar-och vinter-garderoben framme SAMTIDIGT. Ja, Tjena tänkte jag men efter mer än ett år så får jag bara inse faktum.
I en veckas tid har vi haft 15 minusgrader för att i fredags vakna upp till 15 plus.
Från dunjacka och tjocka vinterskor till tennisdojor och vårjacka på ett dygn. Den största skillnaden är nog ändå att solen skiner nästan varje dag. Det blir inte så där Ingmar-Bergman-film-deprimerande som vintrarna är hemma.

Barn är inte ute på samma sätt här. Så införskaffandet av vinterkläder är inte lika uppdaterad som den hade varit i Sverige, så när det nu skall packas för hemresan är jag mer än tacksam för Syrran som ordnat så P har full mundering när vi landar.

Får man önska lite snö och en pulka också så hade det varit perfekt.

tisdag 6 januari 2015

Att posta brev.

Phoebe kanske vill jobba på posten när hon blir stor?

God fortsättning få man väl säga så här på Trettondagen. Vare sig uttrycket "god fortsättning eller trettondagshelgen finns här i staterna.
Om jag var tvungen att välja mellan dessa båda måste jag nog säga God Fortsättning. Det sitter så i ryggmärgen att det är det man säger när allt kör igång igen efter helgerna.
Det har varit så mycket "Merry Christmas", God Jul och Happy Holidays att man liksom saknar något.
Kanske Merry Continuing skulle funka? eller är Happy Continuing är bättre?
Jag säger inte att det kommer att funka men kom ihåg att om många år från nu och ni hör det uttrycket så vet ni vart ni läste det först.
Detta inlägg skulle inte alls handla om vare sig uttryck eller helgdagar utan om en sån banala sak som att posta brev.
Varje gång jag skall skicka hem något till Svea Rike, vare sig det är paket eller brev så åker jag till posten. Har tyckt att det är så konstigt att jag inte ens sett skymten av en brevlåda någon annanstans än på just postkontoren runt om i stan. Tänkte att den Amerikanska posten håller väl på att rationalisera så som den Svenska posten gör.

Idag när vi var i väg på ett av Ps lekställen passade jag på att fråga M om hon kanske visste om det fanns någon brevlåda i närheten av var vi befann oss. Hon kollade rätt konstigt på mig och frågade vad jag skulle göra? Jag sa att jag skulle skicka ett brev till min lilla Mamma och förklarade att jag aldrig ser några brevlådor utan alltid måste åka till postkontoret.
Japp, där skrattades det gott igen och hon började förklara att -du lägger ju bara brevet i din egen lilla brevlåda hemma och sätter upp den röda flaggan! Så nästa gång brevbäraren kommer tar han med sig det som skall postas.

Och här har jag gått och svurit över dessa amerikaner och deras brist på brevlådor. Nu blir det ju mycket lättare att posta brev.

Ja ja jag vet jag kanske borde fråga saker ibland, för när jag berättade detta för C så kollade han på mig som om jag inte hade alla hästar hemma och säger - Visste inte du det?

Fast jag tror att han inte hade en minsta aning men säger att han visste det.

onsdag 24 december 2014

We wish you a Merry Christmas. We wish you a Merry Christmas and a happy New Year!

Normala familjen tar ett julkort

Resten av familjen och våra besökande vänner sover fortfarande. Jag sitter och dricker mitt Arvid Nordströms kaffe och lyssnar på P3. Funderar på vad klockan är hemma och vad vi brukar göra vid denna tidpunkten.
Vi kör skift hemma i vår familj. Ett år hos Mamma, ett hos Syrran och ett hos oss, men lunchen firas alltid med Costis föräldrar och Morbror i Göteborg.
Det är klart att traditioner ändras genom åren. Människor kommer till och av naturliga orsaker försvinner några. Julbordet uppdateras lite och det är väl tur det.

Vi firar julen med klapparna imorgon den 25:e. Det ger oss en extra dag att fixa och trixa med allt. I eftermiddag kommer familjen Sodek över på Glögg och snittar. Kanske är det en ny tradition så vi var hos dom förra året?
Imorgon står det svenska julbordet serverat och troligtvis blir det "nu är det jul" för full hals och ett par varv runt granen. En Blossa 14 kommer att värmas, finska piroger får slåss med utrymmet med Jansson och sill.

Oavsett hur du firar din jul och viljka traditioner du har så hoppas jag att den blir den bästa av jular.
Så från oss alla här i mitten av Amerika till er alla

-En riktigt god jul