2015

Nyårskrönika för året 2015

År nummer två här i Staterna måste väl också summeras. När man ser tillbaka på det känns inte som att det hände lika mycket som under det första året. Men när jag sitter här och funderar igenom så kunde jag väl inte ha mer fel. Det är klart att allt är inte lika nytt som när man gör allt för första gången. Vi skapar traditioner här även om dom är purfärska så är dom ju dock traditioner när man gjort dom mer än en gång.
Vissa saker som man i början tyckte var helt knasiga börjar nu verka mer eller mindre normala. Andra grejer är precis lika tokiga som första gången man beträdde Amerikans mark.

Svenskar: Under förra året lärde vi känna några av det få Svenskar som bor häromkring. Dom flesta har bott här sedan barndomen eller åtminstone 20 år. Vi är nu ett större gäng som firat Midsommar, haft kräftskiva och även julfest. Hela familjerna ses och håller dom Svenska traditionerna levande med mat, sång och umgänge. Vi är ett par tjejer ( om man nu fortfarande är det när man passerat 40) som äter middagar, fikar och dricker vin lite oftare. Jag är otroligt tacksam för det för det är en fantastisk livlina att får garva och snacka strunt på svenska. Jag känner mig som en annan person när jag pratar engelska och med dessa vänner kan man bara vara sig själv helt enkelt.


Språket: Det är klart att det har utvecklats enormt men mycket har också att göra med allmänbildningen. I början hade man ingen aning om vem den Countrystjärnan var eller vilken film från 80-talet som alla refererade till. När man har bättre koll på omgivningen har man ju lättare att följa med i konversationer. Jag har till och med lyckats vara ironisk och dra några skämt på engelska vilket jag inte kände mig bekväm med när vi kom hit. Det har varit otroligt frustrerande när man inte hittar ord som man kan fem olika varianter på svenska. För att inte tala om när man uttalar dom fel och betydelsen blir något helt annat. Allt detta går ju betydligt mycket bättre nu. Den som man märker störst skillnad på är ju självklart P. Hennes lärare i hennes nya skola berättade att om hon inte visste att P kom från Sverige hade hon aldrig kunnat listat ut det. Hon har större ordförråd än dom flesta av sina klasskompisar.
Vi märker också att hon numer översätter engelska till svenska när hon pratar. Det blir hysteriskt roligt många gånger. -Jag "vet" henne ( I know her) -Att "snysa" är ett perfekt svengelskt ord.

Vädret: Att man får ha både sommar och vintergarderoben framme samtidigt har du nog förstått vid det här laget. Sommaren är varm och solig med temperaturer på 35 grader och det kan vara kallt med lite snö och 10 minus på vintern. Den största skillnaden är nog dock att solen går upp dom flesta dagar. Det blir inte mörkt på dagarna här som hemma. Det gör ju att hösten och vintern känns mycket kortare och helt överlevnadsbara. Ett par solglasögon är ett måste att ha i bilen året om. (Dom där jävla tornadosarna ska vi inte börja prata om för det finns få saker som skrämmer mig så som dom.)

Vänner: Kvalitet i stället för kvantitet. Det är klart att vi känner inte lika många här som hemma men det känns lite som vi har plockat russinen ur kakan och hittat några få som vi verkligen tycker om.
Vänner hemma kanske har förflyttats till bekanta nu när man inte haft kontakt på två år. Även där har det siktats ut. Lite sorgligt men fullt naturligt.
En fantastisk sak är de vi får umgås med när dom kommer och hälsar på. Att får äta frukost, dricka kaffe och spendera hela dagar med. När livet snurrar på som snabbast hemma är det knappt att man får till en fika. Så jag tror att vi får mer och bättre kvalitetstid med vår nära och kära här än vi hade fått om vi alla var kvar i Sverige. Att få visa hur vi har det här och uppleva saker tillsammans gör mycket.

2016: Ett nytt oskrivet blad skall fyllas med äventyr och nya erfarenheter. Nya hinder skall besegras och vi ska bestämma oss vad vi ska göra härnäst. Det finns så mycket som vi vill göra och jag hoppas att det blir lika fantastiskt som 2015.

Så "Good continuing" till dig och tack för att du tittade in

Att vara tacksam

Då har vi kommit fram till Thanksgiving. En storhelg utan dess like. Har för mig att jag läste någonstans att denna helgen är då Amerikanerna reser som mest. Många ska hem till släkt och vänner för att äta kalkon och pumpapaj.
Thanksgiving infaller alltid på en torsdag och många företag har stängt även på fredagen så det blir en långhelg. P hade sin sista skoldag igår så hon har ett litet minilov så här i slutet på november.
Den berömda Black Friday är fortfarande annorlunda för oss men mycket av julklappsinköpen kommer att göras. Inte för att vi kommer att köa utanför vissa affärer som inte alls är ovanligt. Tror att jag skrev förra året hur folk tältar ett dygn för att vara först.

Vi kommer att äta middag här hemma hos oss tillsammans med vänner och så får vi besök av Josefin som är utbytesstudent. Hon tillbringar det här året i en stad som heter Chilicothe som ligger drygt en timma norr om Kansas City men kommer från Borås. Hon har önskat ett besök på Ikea, lite shopping och julmust. Tror att vi kan lösa det utan problem.

Det är väl lätt att i all shoppinghysteri glömma bort att denna helgs betydelse. Att vara tacksam eller i alla fall fundera på vad man har att vara tacksam över. I denna tid med allt som händer i världen kanske det är viktigare än någonsin

Jag är tacksam för min skvatt galna familj och mina fantastiska vänner. Jag är tacksam för han den där grabben jag gifte mig med och vår tokiga dotter. Jag är tacksam för att jag har mat för dagen och tak över huvudet. Jag är tacksam för att P får gå i skolan och får en utbildning. Jag är tacksam för att vi har tillgång till sjukvård.
Jag är tacksam för att jag får uppleva det här äventyret som vi nu gör.

Så jag önskar er en trevlig helg, a happy thankgiving eller happy turkey day, Du får välja själv

Hello November

Hallo på dig det var ett tag sedan. Hur har du haft det?

Här har det varit full rulle sedan vi kom tillbaka från Sverige. jag har varit på väg att skriva så många gånger men på något sätt satt det långt inne och jag kände att jag inte hade något "flyt"
Ville berätta om hur det kändes att komma hem. Hur konstigt det är att vara på besök i sin egen stad men det får vi ta en annan dag när det regnar eller nåt.

Fram till idag har det varit underbart väder. I tisdags när skolorna var stängda pga att man skulle fira basebollaget Royals satt jag och P ute och åt glass och det var cirka 20 grader. Idag verkar det dock vara så att vi måste nog sätta på värmen i huset. Jag tänker hur lyckligt lottade vi är att vi fortfarande kan gå barfota i skorna och P kan gå till skolan i en fleecetröja. Jag må vara lite konstig men jag får ångest varje höst när man måste ta på sig strumpor. Det blir så definitivt att sommaren är slut och det är som att sockarna kväver mig lite grann. Så i strump-kvävnings avseendet är det betydligt lättare här borta på dom varmare breddgraderna.

Halloween har vi inte heller pratat om. Jag vet inte om du minns men förra året pratade vi om att allt inte bara är läskigt och otäckt här när det kommer till Halloween. När man klär ut sig så är majoriteten seriefigurer, superhjältar, tv-personligheter eller hundvalpar.
Även detta år gick vi och Trick-or-treatade vi med Familjen Lambert och årets tema var filmen Inside Out. P hade noga planerat och bestämt vem som skulle vara vad.
Heltäckta i "facepaint", peruker och lösögonfransar gick i loss och det är ju fantastiskt roligt. Mängden godis som samlades in var så stor att P bad mig bära hennes korg emot slutet. För att den var så tung.

Ett smart sätt för kidsen att veta vilka dörrar man ska knacka på är om utebelysningen på huset är tänt eller inte. Lyser inte utelampan är man inte hemma eller vill man inte ha besök. Lyser den så är det fritt fram. Kanske det vore ett tips att köra hemma nästa år. Så behöver inte folk bli störda som inte vill ha ett besök.
Så med detta tipset vill jag bara önska dig en trevlig helg och glöm inte att ni firar Fars-dag på söndag
Kram
Sissi

Aja baja Sissi, sa polisen

Det finns betydligt fler poliser här än det finns hemma så går det inte en biltur utan att man ser en polisbil.
Så kom dagen då jag ser blåljus i backspegeln. Helt övertygad om att hen ville komma förbli mig byter jag fil, saktar ner och håller mig undan så mycket som möjligt. Döm om min förvåning när även polisen saktar ner och följer efter. Det tog en stund innan jag fattade att den följde efter MIG!
Hjärtat började slå lite snabbt och i huvudet började tankarna snurra vad jag kunde ha gjort för fel.
Jo jag körde kanske lite för fort men det kan inte ha varit mycket. Är det någon lampa som är sönder? Jag som hade bilen på service veckan innan. Så jag svänger intill väggrenen, lägger in handbromsen och stänger av bilen.
Polisen kom fram och frågade efter körkortet och undrade om jag visste varför han hade stoppat mig.
Och helt ärligt så sa jag att jag inte visste.
Det visade sig att jag bytt fil I en högersväng och det får man ju inte göra. Polisen går tillbaka till sin bil och kommer inte tillbaka på en vad som kändes för mig som en evighet.
Mycket tokigheter kan man anklaga mig för men göra olagliga grejer är ju något som jag verkligen försöker att hålla mig ifrån.
Phoebe sitter ju självklart i bilen och tyckte att polisen var lite "rude" som stannat oss mitt på vägen.
Så medan hjärtat pumpar så försöker jag förklara för henne att polisen gör sitt jobb och att Mamma gjort fel. ( det är ju inte gärna man erkänner att man gör fel men)
När polisen äntligen kommer tillbaka med en stor lapp känner jag en heffaklump I magen och ser hur pengarna som skulle spenderats hemma I Sverige flyga ut genom vindrutan.
Det visar sig att jag fått en varning. Två för att vara exakt. En för att jag byte fil I högersvängen och en för att man inte kunde se hela texten KANSAS på min registeringsskylt.
Stammande förklarar jag att jag aldrig blivit stoppad förut och undrar vad jag skall göra nu?
-Ingenting, svarar poliskonstapeln.
-Ska jag ta den här lappen och åka någonstans? frågar jag
- Nej, det behöver du inte.
-Så jag ska ta bort min "ram" runt registeringsskylten?
-Nej det behöver du inte men jag måste säga till dig nu när jag stoppat dig.

Så lite förvånad och undrande frågar jag ytterligare en gång vad jag skall göra för jag har ju blivit stoppad av polisen och uppenbarligen gjort något fel OCH fått en lapp men en massa grejer på.
Polisen börjar skratta och håller upp sitt pekfinger.
-Det är som att jag säger till dig -Ajabaja gör inte om det där! Och förresten lade du i handbromsen när du stannade?
- Ja sa jag. Jag gör alltid det när jag stannar och nu när jag pratar med dig skulle jag ju ingenstans.
Då garvar han ännu mer och säger att det har han aldrig varit med om innan.

-I really wish you a great day Mam because you sure made mine.

Lite skakig och med en begynnande huvudvärk kör jag därifrån och tanker att poliserna här måste vara extremt lättroade eller så är det någon polishumor som jag inte heller fattar.

Fast man måste säga att han var extremt trevlig och väldigt artig. Det första jag tänkte på är vad min   kompis Harri brukar säga:
-Om man ska be någon att dra åt helvete så kan man göra det på ett trevligt sätt, så att dom åtminstone ser fram emot resan.
Samma kompis som aldrig sett så många 50-skyltar som nu när han fyllt jämt och har kalas nästa vecka. Så nu börjar vi packa för det vill man ju inte missa.
Trevlig helg på er.

Om man inte frågar får man inget veta

 

Min älskade lilla dotter är inne i en period där allt gärna skall vara rosa eller eventuellt lila. JA jag vet att dom flesta tjejer går igenom denna fas fast jag är helt övertygad om att jag själv hoppade över den. Vi har vilda diskussioner om färger och kläder (läs klänningar) och jag kan fortfarande inte förstå vad det är för fel på svart och jeans.
Vi uppmanar nog vårt barn att argumentera för sin sak men en dag i början av sommaren utspelades det här.
Jag ville att P skulle ta på sig ett par byxor. Vi skulle iväg och leka på ett ställe med kossor, hästar och rutschkanor. P ville självklart ha klänning. Vi pratade om varför det var bättre att ha byxor denna dag men det gick in genom ena örat och ut genom det andra. P vägrade och jag frågade varför.
-Prinsessor har inte byxor. Prinsessor har faktiskt klänning.
Jag sa att 2015 så kan faktiskt prinsessor ha på sig precis vad dom vill. Shorts, kjolar, klänningar från HM eller jeans.
P tittade på mig som om jag bett henne ta på sig ett par Foppa-tofflor på öronen och trodde inte ett ord på vad jag sa.
JAg sa att om vi inte vet så får vi fråga någon som faktiskt är insatt i frågan. (klart att jag inte uttryckte mig precis så men du fattar)
Sagt och gjort vi skrev ett brev till Kronprinsessan Victoria.

Jag säger ofta till P att om vi inte vet så måste vi hitta någon SOM vet. Man skall aldrig vara rädd för att fråga. Hur ska man annars få reda på saker.
I veckan kom svaret.

Så detta avslutar detta inlägg för idag och jag önskar dig en fantastisk helg
Sissi vs Rosa klänningar 1-0

Det bygger på att frivilliga ställer upp.

Hello på dig
Jag hoppas att augusti varit bra så här långt och att livet börjar komma tillbaka till vardagens rutiner. Här är det fortfarande varmt och skönt även om det i skrivandets stund åskar och regnar lite. Det är okej för det kommer med största sannolikhet vara över om en timma. Dessa rejäla och ordentliga regnskurar gör att det trots värmen fortfarande är grönt här.

P har börjat skolan igen. Nu är det Kindergarten på en kommunal skola som gäller och det är stort. Garvade rätt gott när hon kom hem efter första dagen och var lite konfunderad över att hon inte lärt sig läsa än. Bristen eller den totala avsaknaden av tålamod har hon nog ärvt efter mig är jag rädd.

Ett mail kom från skolan om att dom behövde hjälp. Alla kidsen från Kindergarten till Fjärde-klass skulle få iPads och det behövdes volontärer för att installera dessa. Det är ju så man jobbar här. När det behövs hjälp med allt från skolfotografering till extra hjälp på skolutflykter kallar man in de föräldrar, mor-farföräldrar eller andra som kan tänka sig ställa upp.
Så för att ta seden dit man kommer så ville jag bidra med mitt strå till stacken. Tänkte att det också kunde ge mig en större inblick i hur allt funkar i skolan.
Barnen kallar ingen vuxen vid förnamn utan det är Mrs Smith eller Mr Bryant. Ofta svarar man -Yes Sir eller -No Mam. Jag kan tycka att lite ordning och lite jävla respekt inte är så tokigt. Lyssnar du inte eller ställer till bus får du helt enkelt en liten time out. Vet inte hur mina pedagogiska vänner ställer sig till det men det funkar. P har 23 klasskompisar och det är en behaglig ljudnivå och inget spring i det klassrummet.

Så skulle det vara någon som har lite problem att köra igång sin nya iPad så är det bara att höra av sig. Efter att man installerat över 40 AppleIDs så är jag ganska snabb.
Kramar i massor from the Heartland

Första mötet med sjukvården

Kanske inte är riktigt rätt. P har faktiskt varit på 5- års kontroll en gång och fått influensa vaccination en gång. Men idag var det första gången som någon blev sjuk och vi var tvungna att ringa doktorn.
P har sagt i ett par dagar nu att hon har haft ont i sitt öra. Detta barn gnäller aldrig om att hon har ont någonstans och frågar man henne så svarar hon -äsch det går över. Hon kan sitta med uppskrapade knän och tårarna rinner och säga sitt -äsch och be om ett plåster. I natt vaknade hon och var ledsen för att hon hade ont och då tänkte jag att nu är det nog verkligen något.
Här har man inte en Barnmorska som vi har hemma utan en barnläkare som man går till, så när morgonen kom så ringde jag och frågade vad jag skulle göra.
Dom svarade snabbt att det var bara att komma så skulle dom be en läkare kolla på henne. I samma andetag så bad hon om ursäkt att P inte kunde få träffa sin ordinarie läkare för hon var inte på plats idag.
Så jag package  handväskan med frukt och vatten för jag tänkte att vi kunde nog få vänta ett tag och så hoppade vi in i bilen och åkte dit.
När vi kom dit väntade vi nog i fem minuter innan sköterskan kom för att ta med oss till undersökningsrummet. Väl där ställde hon frågor och tog tempen på P och lämnade rummet. Av gammal vana tittade jag på klockan när hon gick tog fram en bok som P och jag började läsa. Sju minuter senare kom läkaren. Ni vet en sån som pratar med patienten på riktigt. Inte med mig utan med P som är fem år.
Dubbelsidig öroninflammation och tio dagars penicillin och en guldpeng som kunde bytas ut mot en leksak i receptionen senare gick vi ut genom dörren. Totalt tog besöket mindre än 30 minuter.
Helt otroligt snabbt och smidigt och det är så man önskade att det funkade när man behöver gå till vårdcentralen hemma. MEN det finns alltid ett men. Vi har ju en bra sjukförsäkring här och det är ju inte alla som har...

På förpackningen står det att medicinen ska smaka bubbelgum. P tycker att den är -disgusting!