Att vara tacksam

Då har vi kommit fram till Thanksgiving. En storhelg utan dess like. Har för mig att jag läste någonstans att denna helgen är då Amerikanerna reser som mest. Många ska hem till släkt och vänner för att äta kalkon och pumpapaj.
Thanksgiving infaller alltid på en torsdag och många företag har stängt även på fredagen så det blir en långhelg. P hade sin sista skoldag igår så hon har ett litet minilov så här i slutet på november.
Den berömda Black Friday är fortfarande annorlunda för oss men mycket av julklappsinköpen kommer att göras. Inte för att vi kommer att köa utanför vissa affärer som inte alls är ovanligt. Tror att jag skrev förra året hur folk tältar ett dygn för att vara först.

Vi kommer att äta middag här hemma hos oss tillsammans med vänner och så får vi besök av Josefin som är utbytesstudent. Hon tillbringar det här året i en stad som heter Chilicothe som ligger drygt en timma norr om Kansas City men kommer från Borås. Hon har önskat ett besök på Ikea, lite shopping och julmust. Tror att vi kan lösa det utan problem.

Det är väl lätt att i all shoppinghysteri glömma bort att denna helgs betydelse. Att vara tacksam eller i alla fall fundera på vad man har att vara tacksam över. I denna tid med allt som händer i världen kanske det är viktigare än någonsin

Jag är tacksam för min skvatt galna familj och mina fantastiska vänner. Jag är tacksam för han den där grabben jag gifte mig med och vår tokiga dotter. Jag är tacksam för att jag har mat för dagen och tak över huvudet. Jag är tacksam för att P får gå i skolan och får en utbildning. Jag är tacksam för att vi har tillgång till sjukvård.
Jag är tacksam för att jag får uppleva det här äventyret som vi nu gör.

Så jag önskar er en trevlig helg, a happy thankgiving eller happy turkey day, Du får välja själv

Hello November

Hallo på dig det var ett tag sedan. Hur har du haft det?

Här har det varit full rulle sedan vi kom tillbaka från Sverige. jag har varit på väg att skriva så många gånger men på något sätt satt det långt inne och jag kände att jag inte hade något "flyt"
Ville berätta om hur det kändes att komma hem. Hur konstigt det är att vara på besök i sin egen stad men det får vi ta en annan dag när det regnar eller nåt.

Fram till idag har det varit underbart väder. I tisdags när skolorna var stängda pga att man skulle fira basebollaget Royals satt jag och P ute och åt glass och det var cirka 20 grader. Idag verkar det dock vara så att vi måste nog sätta på värmen i huset. Jag tänker hur lyckligt lottade vi är att vi fortfarande kan gå barfota i skorna och P kan gå till skolan i en fleecetröja. Jag må vara lite konstig men jag får ångest varje höst när man måste ta på sig strumpor. Det blir så definitivt att sommaren är slut och det är som att sockarna kväver mig lite grann. Så i strump-kvävnings avseendet är det betydligt lättare här borta på dom varmare breddgraderna.

Halloween har vi inte heller pratat om. Jag vet inte om du minns men förra året pratade vi om att allt inte bara är läskigt och otäckt här när det kommer till Halloween. När man klär ut sig så är majoriteten seriefigurer, superhjältar, tv-personligheter eller hundvalpar.
Även detta år gick vi och Trick-or-treatade vi med Familjen Lambert och årets tema var filmen Inside Out. P hade noga planerat och bestämt vem som skulle vara vad.
Heltäckta i "facepaint", peruker och lösögonfransar gick i loss och det är ju fantastiskt roligt. Mängden godis som samlades in var så stor att P bad mig bära hennes korg emot slutet. För att den var så tung.

Ett smart sätt för kidsen att veta vilka dörrar man ska knacka på är om utebelysningen på huset är tänt eller inte. Lyser inte utelampan är man inte hemma eller vill man inte ha besök. Lyser den så är det fritt fram. Kanske det vore ett tips att köra hemma nästa år. Så behöver inte folk bli störda som inte vill ha ett besök.
Så med detta tipset vill jag bara önska dig en trevlig helg och glöm inte att ni firar Fars-dag på söndag
Kram
Sissi

Aja baja Sissi, sa polisen

Det finns betydligt fler poliser här än det finns hemma så går det inte en biltur utan att man ser en polisbil.
Så kom dagen då jag ser blåljus i backspegeln. Helt övertygad om att hen ville komma förbli mig byter jag fil, saktar ner och håller mig undan så mycket som möjligt. Döm om min förvåning när även polisen saktar ner och följer efter. Det tog en stund innan jag fattade att den följde efter MIG!
Hjärtat började slå lite snabbt och i huvudet började tankarna snurra vad jag kunde ha gjort för fel.
Jo jag körde kanske lite för fort men det kan inte ha varit mycket. Är det någon lampa som är sönder? Jag som hade bilen på service veckan innan. Så jag svänger intill väggrenen, lägger in handbromsen och stänger av bilen.
Polisen kom fram och frågade efter körkortet och undrade om jag visste varför han hade stoppat mig.
Och helt ärligt så sa jag att jag inte visste.
Det visade sig att jag bytt fil I en högersväng och det får man ju inte göra. Polisen går tillbaka till sin bil och kommer inte tillbaka på en vad som kändes för mig som en evighet.
Mycket tokigheter kan man anklaga mig för men göra olagliga grejer är ju något som jag verkligen försöker att hålla mig ifrån.
Phoebe sitter ju självklart i bilen och tyckte att polisen var lite "rude" som stannat oss mitt på vägen.
Så medan hjärtat pumpar så försöker jag förklara för henne att polisen gör sitt jobb och att Mamma gjort fel. ( det är ju inte gärna man erkänner att man gör fel men)
När polisen äntligen kommer tillbaka med en stor lapp känner jag en heffaklump I magen och ser hur pengarna som skulle spenderats hemma I Sverige flyga ut genom vindrutan.
Det visar sig att jag fått en varning. Två för att vara exakt. En för att jag byte fil I högersvängen och en för att man inte kunde se hela texten KANSAS på min registeringsskylt.
Stammande förklarar jag att jag aldrig blivit stoppad förut och undrar vad jag skall göra nu?
-Ingenting, svarar poliskonstapeln.
-Ska jag ta den här lappen och åka någonstans? frågar jag
- Nej, det behöver du inte.
-Så jag ska ta bort min "ram" runt registeringsskylten?
-Nej det behöver du inte men jag måste säga till dig nu när jag stoppat dig.

Så lite förvånad och undrande frågar jag ytterligare en gång vad jag skall göra för jag har ju blivit stoppad av polisen och uppenbarligen gjort något fel OCH fått en lapp men en massa grejer på.
Polisen börjar skratta och håller upp sitt pekfinger.
-Det är som att jag säger till dig -Ajabaja gör inte om det där! Och förresten lade du i handbromsen när du stannade?
- Ja sa jag. Jag gör alltid det när jag stannar och nu när jag pratar med dig skulle jag ju ingenstans.
Då garvar han ännu mer och säger att det har han aldrig varit med om innan.

-I really wish you a great day Mam because you sure made mine.

Lite skakig och med en begynnande huvudvärk kör jag därifrån och tanker att poliserna här måste vara extremt lättroade eller så är det någon polishumor som jag inte heller fattar.

Fast man måste säga att han var extremt trevlig och väldigt artig. Det första jag tänkte på är vad min   kompis Harri brukar säga:
-Om man ska be någon att dra åt helvete så kan man göra det på ett trevligt sätt, så att dom åtminstone ser fram emot resan.
Samma kompis som aldrig sett så många 50-skyltar som nu när han fyllt jämt och har kalas nästa vecka. Så nu börjar vi packa för det vill man ju inte missa.
Trevlig helg på er.

Om man inte frågar får man inget veta

 

Min älskade lilla dotter är inne i en period där allt gärna skall vara rosa eller eventuellt lila. JA jag vet att dom flesta tjejer går igenom denna fas fast jag är helt övertygad om att jag själv hoppade över den. Vi har vilda diskussioner om färger och kläder (läs klänningar) och jag kan fortfarande inte förstå vad det är för fel på svart och jeans.
Vi uppmanar nog vårt barn att argumentera för sin sak men en dag i början av sommaren utspelades det här.
Jag ville att P skulle ta på sig ett par byxor. Vi skulle iväg och leka på ett ställe med kossor, hästar och rutschkanor. P ville självklart ha klänning. Vi pratade om varför det var bättre att ha byxor denna dag men det gick in genom ena örat och ut genom det andra. P vägrade och jag frågade varför.
-Prinsessor har inte byxor. Prinsessor har faktiskt klänning.
Jag sa att 2015 så kan faktiskt prinsessor ha på sig precis vad dom vill. Shorts, kjolar, klänningar från HM eller jeans.
P tittade på mig som om jag bett henne ta på sig ett par Foppa-tofflor på öronen och trodde inte ett ord på vad jag sa.
JAg sa att om vi inte vet så får vi fråga någon som faktiskt är insatt i frågan. (klart att jag inte uttryckte mig precis så men du fattar)
Sagt och gjort vi skrev ett brev till Kronprinsessan Victoria.

Jag säger ofta till P att om vi inte vet så måste vi hitta någon SOM vet. Man skall aldrig vara rädd för att fråga. Hur ska man annars få reda på saker.
I veckan kom svaret.

Så detta avslutar detta inlägg för idag och jag önskar dig en fantastisk helg
Sissi vs Rosa klänningar 1-0

Det bygger på att frivilliga ställer upp.

Hello på dig
Jag hoppas att augusti varit bra så här långt och att livet börjar komma tillbaka till vardagens rutiner. Här är det fortfarande varmt och skönt även om det i skrivandets stund åskar och regnar lite. Det är okej för det kommer med största sannolikhet vara över om en timma. Dessa rejäla och ordentliga regnskurar gör att det trots värmen fortfarande är grönt här.

P har börjat skolan igen. Nu är det Kindergarten på en kommunal skola som gäller och det är stort. Garvade rätt gott när hon kom hem efter första dagen och var lite konfunderad över att hon inte lärt sig läsa än. Bristen eller den totala avsaknaden av tålamod har hon nog ärvt efter mig är jag rädd.

Ett mail kom från skolan om att dom behövde hjälp. Alla kidsen från Kindergarten till Fjärde-klass skulle få iPads och det behövdes volontärer för att installera dessa. Det är ju så man jobbar här. När det behövs hjälp med allt från skolfotografering till extra hjälp på skolutflykter kallar man in de föräldrar, mor-farföräldrar eller andra som kan tänka sig ställa upp.
Så för att ta seden dit man kommer så ville jag bidra med mitt strå till stacken. Tänkte att det också kunde ge mig en större inblick i hur allt funkar i skolan.
Barnen kallar ingen vuxen vid förnamn utan det är Mrs Smith eller Mr Bryant. Ofta svarar man -Yes Sir eller -No Mam. Jag kan tycka att lite ordning och lite jävla respekt inte är så tokigt. Lyssnar du inte eller ställer till bus får du helt enkelt en liten time out. Vet inte hur mina pedagogiska vänner ställer sig till det men det funkar. P har 23 klasskompisar och det är en behaglig ljudnivå och inget spring i det klassrummet.

Så skulle det vara någon som har lite problem att köra igång sin nya iPad så är det bara att höra av sig. Efter att man installerat över 40 AppleIDs så är jag ganska snabb.
Kramar i massor from the Heartland

Första mötet med sjukvården

Kanske inte är riktigt rätt. P har faktiskt varit på 5- års kontroll en gång och fått influensa vaccination en gång. Men idag var det första gången som någon blev sjuk och vi var tvungna att ringa doktorn.
P har sagt i ett par dagar nu att hon har haft ont i sitt öra. Detta barn gnäller aldrig om att hon har ont någonstans och frågar man henne så svarar hon -äsch det går över. Hon kan sitta med uppskrapade knän och tårarna rinner och säga sitt -äsch och be om ett plåster. I natt vaknade hon och var ledsen för att hon hade ont och då tänkte jag att nu är det nog verkligen något.
Här har man inte en Barnmorska som vi har hemma utan en barnläkare som man går till, så när morgonen kom så ringde jag och frågade vad jag skulle göra.
Dom svarade snabbt att det var bara att komma så skulle dom be en läkare kolla på henne. I samma andetag så bad hon om ursäkt att P inte kunde få träffa sin ordinarie läkare för hon var inte på plats idag.
Så jag package  handväskan med frukt och vatten för jag tänkte att vi kunde nog få vänta ett tag och så hoppade vi in i bilen och åkte dit.
När vi kom dit väntade vi nog i fem minuter innan sköterskan kom för att ta med oss till undersökningsrummet. Väl där ställde hon frågor och tog tempen på P och lämnade rummet. Av gammal vana tittade jag på klockan när hon gick tog fram en bok som P och jag började läsa. Sju minuter senare kom läkaren. Ni vet en sån som pratar med patienten på riktigt. Inte med mig utan med P som är fem år.
Dubbelsidig öroninflammation och tio dagars penicillin och en guldpeng som kunde bytas ut mot en leksak i receptionen senare gick vi ut genom dörren. Totalt tog besöket mindre än 30 minuter.
Helt otroligt snabbt och smidigt och det är så man önskade att det funkade när man behöver gå till vårdcentralen hemma. MEN det finns alltid ett men. Vi har ju en bra sjukförsäkring här och det är ju inte alla som har...

På förpackningen står det att medicinen ska smaka bubbelgum. P tycker att den är -disgusting!

En lördag som denna

Dagens blogginlägg kommer direkt från poolen. Klockan närmar sig 18:30 och temperaturen har gått ner till 30 grader. Efter att ha besökt en mat och musikfestival nere i stan idag slängde vi ner badkläderna och drog hit. Ibland får vi påminna oss själva hur fantastisk det är att bara kunna bada. Att vädret är detsamma som när man semestrar i Spanien och att man inte behöver bekymra sig så mycket om det ska bli varmt imorgon också. Med största sannolikhet blir det 35 imorgon också. 

Festivalen idag var ett stort event arrangerat av en restaurangkedja. Tillsammans med det lokala ölbryggeriet och en massa andra aktörer ordnades en musik och matfestival med inrikting på miljö, riktig matlagning och information om alla konstiga grejer som faktiskt finns i maten vi köper. Addera en stor musikscen, barer och en stor kids area  och scener där kockar lagar mat. 

Underhållnings-lärande tror jag det kallas. Gratis entré så klart. Genialiskt säger jag

En bra lördag helt enkelt

Att resa med barn

Vet vi ju alla är något av en utmaning. Att tillgodo se allas önskemål och lyckas är lika lätt som att skrapa fram högsta vinsten på en Triss-lott. 

Nu har vi haft besök av familjen Blomqvist och vi ville självklart försöka visa dom så mycket vi bara kunde så vi beslöt att än en gång åka till St Louis. Om det är någonstans man kan få hela familjen att vara nöjda och glada så är det faktiskt där. Vi besökte the Magic House som vi varit på innan. Ett helt fantastiskt barnmuseum där man kan spendera dagar. Jag ska bygga och öppna ett sådant när vi kommer hem till Borås. Lite investorer bara så kör vi igång. 

Nytt för oss alla var the City Museum.  Jag har aldrig sett något liknande. Tänk dig fyra våningar med gångar att krypa i, rutchbanor, ramper att springa på och saker att klätra på. Allt i återvunnet material. Järnvägräls som trappräcken, slipsar till gardiner, satellitdiskar att klättra på och svetsat armeringsjärn i mängder. Vi var alla helt mållösa när vi kom in. Vem har sagt att man inte kan leka i ett gammalt flygplan som man satt fast i vajrar?

Fick inte så många bra bilder därifrån men tro mig det var värt att köra 44 mil bara för att besöka detta fantastiska ställe. 

Hotellet vi bodde på hade pool och en superrestaurang. 

Så det perfekta receptet på att underhålla två 5 åringar, en 2 åring och fyra något större barn är helt klart ett besök i St Louis. Vill ni ha sällskap så säg bara till för vi hänger gärna med. 

Midsommar två gånger

Tjena, hej och hallå!

Hur har du haft det i helgen? Bara bra hoppas jag. Kanske är det dags för semester snart eller har du lagt in om sen ledighet för att öka chanserna att vädret blir lite bättre?

Vi behöver vid det här laget inte diskutera väder eller värme skillnaden mellan Svedala och Kansas, för den är ju som den är. 

I går hade vi bjudit över lite kompisar på lite midsommarfirande. En vecka för sent men man får inte vara så knusslig. 

Huset invaderades av vuxna och barn, några av dom med svensk påbrå men ingen hade firat midsommar förut. Vi hade bestämt att det inte var någon större idé att bjuda på sill-lunch för antalet hungriga amerikaner hade då varit för stort. Det grillades men på bordet fanns en liten sill-station med färskpotatis, knäckebröd och gräslök. Många skratt blev det när det provades senapssill och OP Andersson. Till min förvåning var det några som verkligen gillade det eller så var dom bara artiga. 

Kubb introducerades och det var en hit. Just att alla kan vara med att spela och psyka motståndare verkar vara internationellt uppskattat. 

I vanlig ordning sprang tiden iväg så  midsommarstången och små grodorna avklarades i mörkret. 

Klart att det blev ett midsommarfirande "light" för jag tror inte att amerikanarna är riktigt redo än men dom har helt klart potential för det. 

Som det alltid är dagen efter kvällen före så städas det idag. Jag hittade ett par flip flops i storlek 25 ute i en rabatt och en halv banan i hallen. En halvdrucken fästis stod och såg ledsen ut på bordet. En dalahäst är på rymmen. Så du förstår att det gick villt till. 

Konstigt att inte alla i Kansas tillhör Asatron

Jag minns hur mysigt det var att få sova i en husvagn när det regnade. Smattret på taket var rogivande och man kunde ligga där och lyssna på ljudet. 

I natt åskade det här och om du då tänker dig att det smattrade lika mycket på vårt hustak som det gulliga lilla smattret på vår husvagns så förstår du vilka krafter det är. Det kändes som någon stod med en brandspruta och med all kraft sprutade ner vårt hus. 

Blixtrarna var så många att det stundtals såg ut som ljusan dag. När åskans dunder kom efter blixtrarna skakade glasen i vitrinskåpet ( om jag hade haft ett men du fattar vad jag menar). Helt otroligt! Det är som att till och med åskan är större här borta. 

Jag lovar att om man hade hört talas om Asatron och Tor här in the Midwest så hade  90 % av befolkningen tillhört den kyrkan. För när Tor rider med sin hammare över detta himlavalv är han arg som satan. 

Så med kaffet i handen ( det kommer bli många koppar idag pga nattens sömnbrist) vill jag bara önska dig en underbar helg

Det är lätt att se det man inte har

Ett litet kort inlägg idag. Läste Aftonbladet nu på morgonen och det fanns en stor artikel om sommarens väder. Hur blött och kallt det skulle bli i juli hemma i Sverige. 

Många gånger är det så lätt att sakna det man inte har, familjen, vänner och allt som man är van vid. Men för att bryta den trenden tänkte jag idag säga vad jag inte saknar med Sverige och det är ju just vädret. 

Vaknade i morse och det var 23 grader varmt. Denna dag ska temperaturen hålla sig under 30 grader vilket enligt metrologerna skall vara en av dom svalare dagarna denna veckan. Phoebe går på simskola denna veckan och jag minns vilken ångest simskolan framkallade på mig när jag var liten. Första veckan fick vi åka till Herrljunha och simma i simhallen, för att det var för kallt helt enkelt. Men vecka två fick vi helt enkelt packa väskan och ta oss till Sämsjön. Det var så jävla kallt att tänderna inte slutade skallra förrän det var dags att borsta dom innan läggdags. Skulle inte förvåna mig om mamma Sivan skickade med varm choklad för att man skulle hålla kroppstemperaturen på någon sån där nivå. 

P behöver inte uppleva det här och det är fantastiskt skönt. Till och med badkrukan Sissi uppskattar poolen just för att det är rätt gott att svalka av sig i värmen. Angenämt problem helt enkelt. 

Simskola i Sämsjön vs Simskola i Overland Park 0-1

Årets Midsommarfirande

Jag läste någonstans att det bor cirka 600 000 svenskar utomlands. 150 000 av dom bor i USA. Nu är ju detta landet gigantiskt och många av dessa svenskar håller sig nog mer vid kusterna än mitt i det Heartland som vi gör. Länge trodde jag verkligen att vi var dom enda men tänk vad glad man kan bli när man har fel.
Via sociala media hittade jag en liten grupp tjejer, vi kan numera kalla oss JAAS ( Johanna, Anna, Anna, Sissi) som alla bor runt om här i Kansas. Inte superlångt från varandra finns det ett gäng tjejer som ursprungligen kommer från Falkenberg, Stockholm, Veddige och Borås. Vi träffas och dricker ett glas vin och garvar lite. Vi träffades och tittade på när dom svenska tjejerna mötte USA i VM. Skall villigt erkänna att hemlängtan är inte lika svår efter en kväll med dom här brudarna.

Nu när det var midsommar var vi hembjudna till Johanna med familj på lite hederligt svenskt firande. Alla bidrog till middagsbordet och det saknades inget. Sill, köttbullar, potatissallad, lax, räkor slogs om utrymmet med färskpotatis, knäckebröd och ost.
Efter jordgubbstårtan och kaffet var det dags att dansa kring stången. Måste villigt erkänna att det kanske inte var den vackraste majstång vi skådat men den var klädd med kärlek och vem bryr sig om den är lite sned och vind när man ändå måste koncentrera sig för att sjunga små grodorna och hoppa som besatt samtidigt.
Costi hade sågat/slipat/mätt/oljat fixat ihop ett kubb så barn och vuxna kunde ta sig en match på kvällskvisten. Känner på mig att det spelet kommer att användas flitigt i sommar.
Skillnaderna på vårt firande och ditt därhemma var nog inte så många förutom att vi väntade med att gå ut och sätta oss att äta. Inte för att det regnade och var kallt utan för att det var 35 grader varmt och vi väntade på att det skulle bli skugga på uteplatsen.
Hoppas att din midsommar var lika rolig som vår var.
Hörs snart

När man får hämta Morsan i polisbil

Hej! Det var längesedan. Hur har du haft det?
Här borta händer det massor men samtidigt har jag inte haft kli i fingrarna att plita ner det. Trist för jag är rädd att jag ska glömma om galna, tokiga eller roliga saker som händer. Ibland gör jag ett inlägg på några minuter för allt finns klart i skallen men många gånger kommer det inte ut så som jag tänkt och då får det vara.
Den här historien är för bra för att glömma men kanske kan få dig att småle lite " so here we go"

Som du säkert vet är Mamma Sivan här och hälsar på. Innan vi fortsätter så behöver du också veta att detta är första gången som Mamma skulle flyga ensam och även att hennes engelska är lite ringrostig så det var lite nervöst hur hela resan med olika byten skulle gå.

Dagen hade kommit som vi länge väntat på och jag åker till flygplatsen i god tid för att möta Mamma. Jag ville verkligen stå där när hon klev av planet. Hjälpa henne med väskan och säga välkommen till Kansas.
När jag kommer upp till flygplatsen och den terminal som planet från Minneapolis skulle landa är det totalt kaos. Det finns inte en parkeringsplats och utanför på terminalens trottoar står bilar dubbelt och polisen försöker få folk att flytta på sina bilar.
Jag cirkulerar tre gånger runt terminalen men inser att det finns ingenstans att stanna och ännu mindre att parkera.
På en skylt står det att parkering finns på nästa terminal så jag drar mig dit. Nu börjar tiden bli knappt och pulsen börjar stiga. Hur ska jag hinna möta mamma nu?
På den andra terminalen ser jag en polisman så jag stannar och frågar hur jag ska göra. Jag berättar att mina mamma är på väg och det är första gången hon reser ensam och att hennes engelska är begränsad. Han säger snällt och trevligt att jag får parkera här och ta den röda bussen tillbaka till den andra terminalen. Silvia ( Ps och min bil) parkerad snabbt och jag springer för att leta upp den röda bussen. Men tror du att det kommer någon? Å nej. Jag kollar klockan och inser att hon borde ha landat nu så jag ringer henne på mobilen. Inget svar, mobilen är inte på.
Jag börjar kolla runt efter en taxi. Det finns inte så mycket som en tuktuk i sikte. Jag ringer igen men inget svar. Jag tänker att hon kanske inte ens kommit med planet från Amsterdam så vitt jag vet, något kan ju har hänt. Vid det här laget har jag högre puls än 100 meters löparna under OS.
Jag tänker att det är bara att börja springa. Vad ska mamma tro om jag inte är där när hon kliver av på Amerikans mark för första gången?
I änden av terminalen sitter samme polisman i sin polisbil så jag stannar för att fråga om det är fysiskt möjligt att ta sig från en terminal till en annan? Jag menar att trottoarer och gångvägar inte alltid är en självklarhet här i bilens förlovade land.
Konstapeln svara att jo visst kan man med att det är cirka 1.5 mile. ( lite mer än två kilometer ) Jag säger att då får jag springa snabbt. Han tittar på mig och säger - Hoppa in i bilen! Jag tar dig till din mamma.
Så med några snabba svängar och körandes på vägar som vi vanligt dödliga bilister inte kommer åt kom vi till terminalen. Plötsligt ser jag lilla mamma ståendes på trottoaren och skriker
-There she is!
Konstapeln tvärnitar och stannar bilen precis där hon står.
Döm om mammas förvåning när jag hoppar ut ur en polisbil och ropar på henne! Jag trodde nästan hon skulle få hjärtstillestånd.
Polismannen säger till mig att säga till henne att hoppa in i bilen så han kan köra oss tillbaka. Och så blev det. In med morsan och väskan i polisbilen och med en rivstart åker vi tillbaka. Han körde oss hela vägen till Silvia och gav mig sitt visitkort så att jag kunde ringa nästa gång " I was in trouble at the Airport"
Detta var den första kontakten jag har haft med den ameikanska poliskåren och jag måste säga att deras slogan " to protect and serve" uppfylls till fullo.

Lika lätt som det är svårt.

P har inga problem med att skaffa nya vänner

När det kommer vänner över hit för att besöka oss ser vi ju fram emot detta som bara tusan. Självklart för att man inte setts på länge men också för att det är så roligt att visa alla platser, restauranger, museer och affärer som vi gillar här.  Vi får möjligheten att umgås på riktigt med långa middagar, fikor (vad heter fika i pluralis?) och uppleva saker tillsammans. För lättheten när man umgås med gamla vänner är så otroligt uppenbar. Jag har nog aldrig refekterat över det innan vi kom hit. Å andra sidan så har ju man inte riktigt behövt på samma sätt.
Att skapa nya bekantskaper är roligt men också extremt energikrävande. Efter en kväll är man helt slut. Vet inte om det är att det sker på ett annat språk, att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt har lagt av mig. Kan väl vara så att nya vänner kommer in i ens liv lite pö om pö hemma och här är det allt på en gång.
Ja ja oavsett anledning så är det underbart när dom gamla rävarna dundrar in. Allt är enkelt då och ger mycket energi. Nu klarar vi oss till Mamma kommer om ett par veckor, men hur det blir att köra henne till flygplatsen vill jag inte ens tänka på.
Det var så roligt att ha er här Pernilla och Sabiha. Kom snart tillbaka.
Nu är det slutdravlat för idag och dags att snyta sig och laga ett paraply.
Kram på er

Det här med Girls Scout Cookies

Visst är det så att du har hört talas om ovanstående?

Jag hade det i alla fall och måste ju helt klart varit genom amerikansk film och tv.
Det är denna tid på året som tjejerna med sina små scarfar går runt och knackar dörr och erbjuder dig att köpa små-kakor av olika slag.
Folk bunkrar upp och köper på sig och dom är inte billiga. En låda kostar runt 4 dollar och för 30 spänn kan man få sjukt mycket kakor av andra varianter här. Men det är något speciellt med Amerikanerna och sin Girl Scout Cookies. Kanske är det nostalgi och minnen av förlorad barndom som gör att dom smakar extra gott.

Jag missade detta helt förra året då tillfället när jag såg dom utanför affären så hade jag inte några kontanter på mig. Så i år var vi lite mer på tårna högg tag i dessa otroligt omtalade små skapelser. ( Kakorna alltså, inte tjejerna)
P köpte Citron-glacerade. Dom får vi lägga högt upp i skåpet annars sätter hon i sig alla på en gång. C köpte några med tranbär i. Dom lät godare än vad dom var så jag tror han tog med sig sina till jobbet för att bjuda sina kollegor. Jag har då en låda Thin-Mints. Dom ska jag fan gömma så resten av familjen inte hittar dom. För dom var verkligen goda. Dom är små och delekata och har ett tunt chokladöverdrag. den perfekta blandningen av en kaka och en After Eight.
Kanske börjar det gå rykten om mig i grannskapet, hon den där i Volvon som åker runt och köper upp alla Thin-Mints.

St Patricks Day - Om Centern skulle spela in en reklamfilm

Det syns inte så bra på bilen men sockervadden var gröna denna dag.

Så skulle dom ta och komma över hit i mitten av mars. Fyrklövern syns överallt och det är grönt så långt ögat når.
Den 17 mars för att vara exakt firas St Patricks Day runt om i landet. Det är det Irländska helgonet Saint Patrick som levde i slutet av 300-talet som är "the reason of the season"
För att inte dyka för djupt i Irländska helgon så har denna dag varit helgdag i Irland sedan 1600-talet och självklart plockar Amerikanarna fram sina gener och firar denna dag med pompa och ståt.

Firar man så gör man ju det helt klart med en parad. Dom är som tokiga i sina parader. Det är klart att det är ju roligt och blir lätt en folkfest för alla. Man lägger ner mycket tid och energi på att göra fina ekipage och folk går man ur huse för att titta.
Vad jag vet så fanns det två parader i vårt upptagningsområde. En nere i stan (Kansas City) och en i Brookside ( en egen stad men hänger ihop med allt annat så jag skulle kalla det stadsdel) Den senare skulle vara lite mer familjevänlig så det var den vi satsade på. Bilen packades med våra stolar ( som alla har), lunch och dricka så begav vi oss i god tid för att inta våra platser på trortoaren längs den utsatta paradvägen.

Om du tänker dig våra Kommunalråd åkades i gamla veteranbilar, skolor och orkestrar som dansade, företag som hade skojiga fordon passade på att göra reklam, ett gäng som blåste säckpipor och en och annan Irländsk klan som tågar ner samtidigt som det slängdes ut godis till barnen. Jag får inte glömma en gubbe på El-lukulele som var min favorit.

Många politiker i veteranbilar

Vem fan kommer på att skaffa sig en El-lukulele?

En kompis berättade att man under denna dag måste ha något grönt på sig, annars är det stor risk att folk nyper en och det vill man ju helst undvika.

C hade inhandlat en grön tröja dagen till ära.

Så vi är en Amerikansk tradition rikare och hade en riktigt rolig dag i solskenet.
-Annie Lööf! När du behöver få upp siffrorna lite och det är reklamdags så är mitt tips till dig att komma över och fira St Patricks Day

Måste köpa en Trisslott.

Börjar lite från slutet av vårt besök i Sverige för att jag sitter nu i Kansas igen med en kopp kaffe och en schysst huvudvärk. Just det sista verkar vara mitt svar på sömnbrist och jetlag. Fördelen med att flyga åt det här hållet är att man är uppe tidigt på morgonen.

Gårdagen började med att klockan ringde 05:00 och det sista packades ihop och Pernilla kom för att dricka en kopp kaffe för att sedan köra oss till Landvetter. Vi kom iväg lite sent men ändå så att det inte skulle vara några problem att hinna för vi skulle ju åka inrikes till Stockholm först.

Det är då det där händer som inte får hända när man ska med ett flyg (eller någon annan gång heller för den delen) det har inträffat en olycka på R40. Först är det helt stopp och kön är lång, sedan kryper vi fram i en hastighet av gamla farbröder med rullatorer på väg till Duvan för lunch.
Min puls ökar medans Pernilla undrar hur mycket plats det finns vid vägrenen och kalkylerar om hon kan ta och köra om alla på insidan. Efter en stund släpper det och vi kan svänga av mot Landvetter.

Väl på plats ska vi checka in i en sån maskin som efter att jag knapprat in alla uppgifter frågar vilket land jag bor i. När jag ska tycka på USA står det endast Green-Card på knappen. Det har ju inte vi utan vi har ju visum så vi fick snabbt hugga tag i en SAS-kvinna som förklarade att -det går nog inte checka in här då utan du får göra det vid bagage-disken.

Vi springer dit och kön är lång, jag menar jättelååååång och en (1) stackars människa sitter där och ska ta emot bagage. Det finns inte en chans i helvetet att vi hinner med vårt flyg. Påhejad av den helt orädda Pernilla ber jag dom andra så mycket om ursäkt och går fram till kvinnan vid incheckningen. Hon ger mig det onda ögat när jag förklarar mitt ärende och att vårt plan går om 30 minuter.
Som grädde på moset har jag en extra väska. För denna måste jag betala men det kan jag inte göra där utan då måste jag ta med mitt boardingkort och gå till biljettförsäljningsluckan.

Så snabbare än Charlotte Kalla springer vi till andra sidan lokalen och ställer oss kö till den enda luckan som är öppen där. Den rör inte på sig alls! Någon Tant ska antagligen åka jorden runt fram och tillbaka och bestämde sig för att köpa biljetten på plats. Nu stiger pulsen ytterligare. Så vi chansar och springer mot säkerhetskontrollen.
Kvinnan där lägger inte märke till att det står så fint handskrivet på mitt boardingkort-kort att jag skall visa kvitto för en extra väska. Utan hon är mest bekymrad om att jag är i Utrikeshallen och vi skall ju flyga inrikes. Fråga mig inte hur jag tänkte men det är klart att Stockholm kan ju kännas som en annan del av världen.
Så även här går vi ursäktande före hela kön, slänger av handbagage, jackor och grejer och så börjar vi springa till Inrikes.

Mot alla odds hinner vi med planet och andas ut på våra platser då kaptenen förklarar att vi kommer att bli försenade men att vi är 20 stycken som ska med planet till Chicago så dom kommer att vänta. Arlanda är ju inte en av dom största flygplatsen i världen men tillräckligt stor när man skall springa från inrikes till utrikes med en fem-åring under 20 minuter.
Även här lyckas vi och jag tänker att när vi kommer fram skall det köpas Amerikas motsvarighet till Triss-lott.

När alla är ombord talar Kaptenen om att dom har ett datafel och att vi får vänta lite tills detta är ordnat. Detta gör man ju gärna då datafel hellre får uppkomma på marken än när vi är uppe i luften, men hjärnan börjar ju snabbt räkna på hur mycket tid vi kommer att få i Chicago, för det är en STOOR flygplats och vi skall igenom Amerikanska tullen vilket kan ta tid. Nio timmar senare och med en försenade med en timma landar vi äntligen i Chicago.

När vi väntat en stund i den enorma kön till passkontrollen/tullen säger P att hon verkligen måste gå på toaletten. Tja vad gör man. När vi kommer tillbaka står en kvinna och säger till folk att gå till en annan del av ankomsthallen. Där finns ytterligare en tull som inte har fem av dom största flygplanens resenärer som köar. FLYT.

Så när vi plockat upp våra väskor och köat lite till, tulldeklarerat dom, lagt på dom på ett nytt rullband är vi bara en tågresa mellan utrikes och inrikes bort från sista flyget till Kansas City.

Vid gaten där vi skall visa våra boardingkort säger damen att det är fel på våra kort och att vi måste gå till en annan disk där dom kan hjälpa oss. Den nya kvinnan säger att det är fel flyg och att det är därför våra boardingkort inte gäller. Då kände jag att jag höll på att tappa det totalt. Men det visade ju sig att det var rätt plan och rätt gate men fel på deras datorer, så efter lite fix och trix fick via nya boardingkort som lämnades över till P med kommentaren - Kan du bära dom åt din mamma? Hon ser lite trött ut och behöver en kaffe.

Hon visste inte hur rätt hon hade.

Vinterkläder

Jag har ju berättat innan att vädret här verkligen är varierande. När vi flyttade hit berättades det för mig att
-Här i Kansas får man ha sommar-och vinter-garderoben framme SAMTIDIGT. Ja, Tjena tänkte jag men efter mer än ett år så får jag bara inse faktum.
I en veckas tid har vi haft 15 minusgrader för att i fredags vakna upp till 15 plus.
Från dunjacka och tjocka vinterskor till tennisdojor och vårjacka på ett dygn. Den största skillnaden är nog ändå att solen skiner nästan varje dag. Det blir inte så där Ingmar-Bergman-film-deprimerande som vintrarna är hemma.

Barn är inte ute på samma sätt här. Så införskaffandet av vinterkläder är inte lika uppdaterad som den hade varit i Sverige, så när det nu skall packas för hemresan är jag mer än tacksam för Syrran som ordnat så P har full mundering när vi landar.

Får man önska lite snö och en pulka också så hade det varit perfekt.

Att posta brev.

Phoebe kanske vill jobba på posten när hon blir stor?

God fortsättning få man väl säga så här på Trettondagen. Vare sig uttrycket "god fortsättning eller trettondagshelgen finns här i staterna.
Om jag var tvungen att välja mellan dessa båda måste jag nog säga God Fortsättning. Det sitter så i ryggmärgen att det är det man säger när allt kör igång igen efter helgerna.
Det har varit så mycket "Merry Christmas", God Jul och Happy Holidays att man liksom saknar något.
Kanske Merry Continuing skulle funka? eller är Happy Continuing är bättre?
Jag säger inte att det kommer att funka men kom ihåg att om många år från nu och ni hör det uttrycket så vet ni vart ni läste det först.
Detta inlägg skulle inte alls handla om vare sig uttryck eller helgdagar utan om en sån banala sak som att posta brev.
Varje gång jag skall skicka hem något till Svea Rike, vare sig det är paket eller brev så åker jag till posten. Har tyckt att det är så konstigt att jag inte ens sett skymten av en brevlåda någon annanstans än på just postkontoren runt om i stan. Tänkte att den Amerikanska posten håller väl på att rationalisera så som den Svenska posten gör.

Idag när vi var i väg på ett av Ps lekställen passade jag på att fråga M om hon kanske visste om det fanns någon brevlåda i närheten av var vi befann oss. Hon kollade rätt konstigt på mig och frågade vad jag skulle göra? Jag sa att jag skulle skicka ett brev till min lilla Mamma och förklarade att jag aldrig ser några brevlådor utan alltid måste åka till postkontoret.
Japp, där skrattades det gott igen och hon började förklara att -du lägger ju bara brevet i din egen lilla brevlåda hemma och sätter upp den röda flaggan! Så nästa gång brevbäraren kommer tar han med sig det som skall postas.

Och här har jag gått och svurit över dessa amerikaner och deras brist på brevlådor. Nu blir det ju mycket lättare att posta brev.

Ja ja jag vet jag kanske borde fråga saker ibland, för när jag berättade detta för C så kollade han på mig som om jag inte hade alla hästar hemma och säger - Visste inte du det?

Fast jag tror att han inte hade en minsta aning men säger att han visste det.